Explore the full ebook collection and download it now at textbookfull.

com

The Normalisation of Cyprus’ Partition Among Greek

Cypriots: Political Economy and Political Culture
in a Divided Society Gregoris Ioannou

https://textbookfull.com/product/the-normalisation-of-
cyprus-partition-among-greek-cypriots-political-economy-and-
political-culture-in-a-divided-society-gregoris-ioannou/

OR CLICK HERE

DOWLOAD EBOOK

Browse and Get More Ebook Downloads Instantly at https://textbookfull.com

Click here to visit textbookfull.com and download textbook now
 Your digital treasures (PDF, ePub, MOBI) await
Download instantly and pick your perfect format...

Read anywhere, anytime, on any device!

The Political and Economic History of North Cyprus: A

Discordant Polity Tufan Ekici

https://textbookfull.com/product/the-political-and-economic-history-
of-north-cyprus-a-discordant-polity-tufan-ekici/

textbookfull.com

Political Economy Perspectives on the Greek Crisis: Debt,

Austerity and Unemployment 1st Edition Ioannis Bournakis

https://textbookfull.com/product/political-economy-perspectives-on-
the-greek-crisis-debt-austerity-and-unemployment-1st-edition-ioannis-
bournakis/
textbookfull.com

The Political Economy of Federalism in Nigeria Dele

Babalola

https://textbookfull.com/product/the-political-economy-of-federalism-
in-nigeria-dele-babalola/

textbookfull.com

Political and Cultural Aspects of Greek Exoticism Panayis

Panagiotopoulos

https://textbookfull.com/product/political-and-cultural-aspects-of-
greek-exoticism-panayis-panagiotopoulos/

textbookfull.com
Xenophon and the Graces of Power A Greek Guide to
Political Manipulation Vincent Azoulay

https://textbookfull.com/product/xenophon-and-the-graces-of-power-a-
greek-guide-to-political-manipulation-vincent-azoulay/

textbookfull.com

The Political Economy of Peripheral Growth: Chile in the

Global Economy José Miguel Ahumada

https://textbookfull.com/product/the-political-economy-of-peripheral-
growth-chile-in-the-global-economy-jose-miguel-ahumada/

textbookfull.com

Digitalization Of Society And Socio-Political Issues 1:

Digital, Communication And Culture Éric George

https://textbookfull.com/product/digitalization-of-society-and-socio-
political-issues-1-digital-communication-and-culture-eric-george/

textbookfull.com

A Political Economy of Banking Supervision Missing a

Chance Damir Odak

https://textbookfull.com/product/a-political-economy-of-banking-
supervision-missing-a-chance-damir-odak/

textbookfull.com

Coalitions and Compliance The Political Economy of

Pharmaceutical Patents in Latin America Shadlen

https://textbookfull.com/product/coalitions-and-compliance-the-
political-economy-of-pharmaceutical-patents-in-latin-america-shadlen/

textbookfull.com
The Normalisation of
Cyprus’ Partition Among
Greek Cypriots
Political Economy and Political Culture
in a Divided Society
Gregoris Ioannou
The Normalisation of Cyprus’ Partition
Among Greek Cypriots
 Gregoris Ioannou

The Normalisation
of Cyprus’ Partition
Among Greek
Cypriots
Political Economy and Political Culture
in a Divided Society
Gregoris Ioannou
School of Law
University of Glasgow
Glasgow, UK

ISBN 978-3-030-50815-9    ISBN 978-3-030-50816-6 (eBook)

https://doi.org/10.1007/978-3-030-50816-6

© The Editor(s) (if applicable) and The Author(s), under exclusive licence to Springer
Nature Switzerland AG 2020
This work is subject to copyright. All rights are solely and exclusively licensed by the
Publisher, whether the whole or part of the material is concerned, specifically the rights of
translation, reprinting, reuse of illustrations, recitation, broadcasting, reproduction on
microfilms or in any other physical way, and transmission or information storage and retrieval,
electronic adaptation, computer software, or by similar or dissimilar methodology now
known or hereafter developed.
The use of general descriptive names, registered names, trademarks, service marks, etc. in this
publication does not imply, even in the absence of a specific statement, that such names are
exempt from the relevant protective laws and regulations and therefore free for general use.
The publisher, the authors and the editors are safe to assume that the advice and information
in this book are believed to be true and accurate at the date of publication. Neither the
publisher nor the authors or the editors give a warranty, expressed or implied, with respect
to the material contained herein or for any errors or omissions that may have been
made. The publisher remains neutral with regard to jurisdictional claims in published maps
and institutional affiliations.

Cover illustration and images: Pafsanias Karathanasis, photographs taken during

ethnographic fieldwork in Nicosia

This Palgrave Macmillan imprint is published by the registered company Springer Nature
Switzerland AG.
The registered company address is: Gewerbestrasse 11, 6330 Cham, Switzerland
To Ilektra
 Acknowledgements

Many people have contributed in various ways, direct and indirect, to the
writing of this book. I would like to thank all those with whom I have
conversed in the last 20 years in the context of the peace movement. From
my academic colleagues I would like to thank in particular Andreas
Panayiotou, Theodoros Rakopoulos, Giorgos Charalambous, Antonis
Hadjikyriacou, Olga Demetriou, Danae Karydaki, Athena Skoulariki,
Sertac Sonan, Umut Bozkurt, Christos Mais, Pafsanias Karathanasis,
Alexis Heraklides, Serephim Seferiades, Nicos Trimikliniotis, Serkan Karas
and Niyazi Kızılyürek.
I would like to thank Konstantinos Tzikas for translating the original
Greek edition into English, allowing me to focus on the refining rather
than the re-writing of the text and thus making the editing, updating and
expanding of the manuscript an easier task. I would like to also thank the
University of Glasgow for supporting me in this.
As a book written not only from the perspective of social science, but
also from the perspective of peace activism, it is inspired from and speaks
to all those who believed and who continue to believe, acted and act for
peace in, and reunification of, Cyprus, as envisioned by the late Costis
Achniotis.
Finally, I want to thank Evgenia Nikiforou, my partner in life, and wish
our daughter Ilektra gets to experience a Cyprus that is better than the
one our generation experienced.

Glasgow, April 2020  Gregoris Ioannou

vii
 Contents

1 Introduction: History, Need and Choices  1

2 From Nationalism to Partition 1950–1975  9

3 Separation as a Lived Reality, as a Promise and as a Taboo

1975–2003 33

4 The Opening of the Checkpoints and the Unfulfilled

Potential 55

5 Referendum 2004: The End of Innocence 73

6 The Ten-Year Battle Between Federation and Anti-

federation 2007–2017 95

7 The Schools and the Universities, the Mass

Media and the Deep State of the Republic of Cyprus
of Emergent Necessity123

8 The Shifts in the Greek Cypriot Bourgeoisie and the

Equilibria in the Greek Cypriot Community143

9 Conclusion: History, Responsibility and the Future179

ix
x Contents

Postscript: The Cyprus Problem as Viewed from the Outside187

References201

Index217
 CHAPTER 1

Introduction: History, Need and Choices

© The Author(s) 2020 1

G. Ioannou, The Normalisation of Cyprus’ Partition Among Greek
Cypriots, https://doi.org/10.1007/978-3-030-50816-6_1
2 G. IOANNOU

‘If they choose to protect the rights of the Turkish Cypriots in a separate, inde-
pendent entity, then they should be restricted to what is attributable to the exclu-
sive economic zone of that unlawful entity. Therefore, they have no reason to
question the sovereign rights of the Republic of Cyprus.’ (Nicos Anastasiades,
2/1/2018, quoted in:
Alphanewslive. (2018) ‘Anastasiades’ statement provokes reactions’
[Αντιδράσεις προκαλεί η δήλωση Αναστασιάδη για την ΑΟΖ] (3/1/2018)
Alphanewslive https://www.alphanews.live/politics/antidraseis-prokalei-e-
delose-anastasiade-gia-ten-aoz)

This book is based on two decades of close monitoring on the evolu-

tion of the Cyprus issue, of writing and political engagement and action
against the partition. I am already over 40 years old and I originally wrote
this text in Greek, at Kaimakli, a place in Nicosia, in which, on the 3 of the
4 sides of the horizon, a few kilometres in front of me, lies the dividing line
of my country with its dead zone. I wish it was otherwise, so that today I
would be able to write a book titled Overturning Partition, a feeling I also
had during 2003–2004 as a postgraduate student of Political Sociology at
the London School of Economics and Political Science while writing my
dissertation on the then ongoing developments with the Annan Plan and
the referendum. At that time, I had started with the working title The
Peace Process in Cyprus, but in the spring of 2004 the title became
Interpreting the Greek Cypriot No.
I refrained from systematically continuing my academic engagement
with the Cyprus issue and generally selected other topics for my scientific
work over the last 15 years. But my political activism in the reunification
movement and my public articles remained largely oriented towards
exploring partition and aiming to contribute to its overthrow. This is
something that does not stop with the publication of this book. However,
since 2017 there was a decisive moment on the Cyprus issue, analogous to
that of 2004, and since I think that the various pieces of analysis I wrote
in various phases these 15 years have outlined an adequate framework of
analysis, I felt it was time to put in place a comprehensive argument as a
coherent whole. This book is addressed to a general audience and tries to
avoid various academic conventions to keep the text as readable as possible
for the average reader without specialised knowledge in the social sciences
or in-depth knowledge of the Cyprus issue.
 1 INTRODUCTION: HISTORY, NEED AND CHOICES 3

The aim of the book is to record the basic dynamics that have shaped
the Cyprus problem since 1974, especially since the 1990s, a crucial time
in the building of partition. It does not adopt a historical logic, although
it approaches the subject matter historically and builds a more or less
chronological narrative of developments. The perspective and logic of the
text lies within the field of political sociology and approaches the Cyprus
issue in the light of power relations in society, focusing on the interaction
between the political elite and society, the political system and civil society.
I define normalisation as a societal process whereby people become accus-
tomed to prevailing conditions, accept them and treat them as the normal
state of affairs. Whereby they rationalise and naturalise that which is irra-
tional, arbitrary and abnormal and become accustomed to operating
within its political bounds. Although this is a historically determined pro-
cess, and of a structural character, it is neither solid nor inexorable. It is
enmeshed in contradictions and it is inherently fluid and potentially unsta-
ble. There are numerous cracks in what appears as a totalising system that
can and should be opened further. However, in order to identify where
the cracks are and how they can be made bigger one needs to examine the
whole wall on which they are situated.
The book focuses on the ideological field and analyses the political
dynamics, especially the recent ones, in relation to society and their depic-
tion in the public sphere. It also focuses on the Greek Cypriot community
without ignoring the parallel international developments, but also on the
dynamics within the Turkish Cypriot community insofar as they have
influenced or contributed to the process of partition. It was originally
published in Greek in 2019 by Psifides and subsequently translated and
published in Turkish in early 2020 by Baranga under the title Denktaş in
the south: the normalisation of partition in the Greek Cypriot side. This
English edition is an updated and expanded one, re-worked at some points
and enriched with some additional theoretical and empirical insights. The
Covid-19 pandemic, which overshows everything at this moment, has
served as an excuse and as a context for political developments in divided
Cyprus, rendering the book yet more topical and its argument yet stron-
ger. As of mid-March 2020, all the crossings between the northern and
the southern part of Cyprus have been forbidden and not only there has
been no cooperation between the two sides in dealing with the threat
posed by Covid-19 but the Republic of Cyprus restricted its reporting of
incidences and deaths only to those occurring in the south, as if the north-
ern territory is a separate country. More importantly it remains uncertain
4 G. IOANNOU

as to when and how the checkpoints will open again allowing movement
across the dividing line after this ‘temporary suspension’.
This book does not aspire to present a comprehensive and extensive
analysis of all the factors that have shaped the socio-political development
of the Greek Cypriot community in recent decades in relation to the
Cyprus issue. Nor can it account in detail for all the aspects of the develop-
ment of complex issues such as nationalism, peace talks, inter-communal
relations and the international environment. It has a much more limited
analytical agenda and much more specific questions to ask. However, it
does have the ambitious aim of articulating a general overview of how
partition has been normalised during the last decades. Or, to turn it on its
head, how partition was not disputed and not eroded sufficiently at a time
when it was geopolitically, politically and economically vulnerable both as
a balance and as a framework. This book aims to honestly raise the ques-
tion and discuss publicly and openly a kind of hidden but common secret.
The analysis of the normalisation of partition in the Greek Cypriot side
also has a political weight, that of reversing a firmly founded ideological
structure—but for this reason it also brings a sense of liberation to the
extent that it succeeds in this endeavour.
The book is divided into nine chapters dealing with various themes
focusing on periods, nodal points and fields that shaped the conditions of
normalisation of partition. It also includes a postscript after the conclusion
that is sort of autonomous from the rest of the book, in the sense that it
reverses the analytic frame by approaching the Cyprus conflict from the
outside as opposed to from the inside as the rest of the book does. After
this introduction, the second chapter sets the historical context and exam-
ines the creation of partition, introducing also conceptual issues in relation
to the political system, the political balance of forces and the dynamics of
identities and ideologies at a societal level. It essentially narrates the basic
developments of the 25-year-long period 1950–1975 that led to the sepa-
ration of Greek Cypriots and Turkish Cypriots. The third chapter discusses
sociologically the separation, as it was almost completely imposed between
1975 and 2003, and its consequences at the level of collective conscious-
ness between the two communities. Having outlined the key issues that
have historically constituted the Cyprus problem, the next chapters deal-
ing with the latest developments deepen the analysis and discuss the
parameters of the failure to be resolved.
The fourth chapter focuses on the opening of the barricades and the
big social potential that it created in 2003, but also how that failed to
 1 INTRODUCTION: HISTORY, NEED AND CHOICES 5

assume a direct political form resulting in its erosion and in the leading
back to the margins of those logics and forces that persistently articulated
an anti-­partitionist political stance. It also discusses the importance of the
existence of open checkpoints and crossings from 2003 to 2020 and their
impact on inter-communal relations. The referendum on the Annan Plan
is the central theme of Chap. 5, serving as a pillar on which the basic argu-
ment of the book is laid: that the consolidation of the partition was neither
automatic nor de facto, nor did it happen behind the back of the Greek
Cypriot community. It was not the resounding ‘No’ to Annan Plan which
sealed the partition. More important was the repulsion by many of the
consequences of the loud ‘No’ and hence their inability to work out alter-
native practices and other scenarios in the years to come. But the demysti-
fication that came with the referendum process meant the end of the fog
and the end of innocence for all.
The sixth chapter discusses the last battle between federation and parti-
tion in the 2007–2017 decade at the political level and how, despite the
apparent victory of the federalist forces, it was ultimately the forces of
partition that really prevailed defining the game. It reviews the internal
dynamics in the two communities, the international changes and the
developments in the negotiations until the collapse of the last round of
talks in 2017, distinguishing between the formal and substantive attitude
of the various actors, the form and content of the actions at the political
and societal level. Subsequently, the seventh chapter focuses on the role
played and not played by education and the media both historically and at
crucial moments in the development of the Cyprus issue, thus opening up
the discussion on the structures and institutions of the Republic of Cyprus
of emergent necessity and their impact on collective memory, social per-
ceptions and public opinion. The central theoretical concept here is the
idiosyncratic, deep state that has historically been shaped and reproduced
preserving certain dominant, ideological and political frames that impact
on present political time.
Finally, the eighth chapter opens up the analytical perspective and dis-
cusses in more theoretical terms the argument and, more specifically, the
political balances and political stakes as shaped by recent internal and
international developments. It deals with the class and political equilibria
within the Greek Cypriot society, briefly describes the left-wing approaches
and discusses the various lines, positions and plans of the Greek Cypriot
bourgeoisie and their association with the popular and worker strata. The
goal here is to explain the shifts, the legitimisation of policies and the
6 G. IOANNOU

inability to set up an alternative historical bloc that could overturn the

partitionist conditions.
In the Conclusion an attempt is made to place the problematic of the
book in historical terms and to make a calm appraisal of the effect that the
actors have had on the production and reproduction of the structures of
partition. This is, I believe, an obligation to the next generation who has
been condemned to live in a precarious environment, in a possibly deterio-
rating partitionist state of affairs, where peacekeeping will continue to
depend entirely and exclusively on international balances. This spirit is
carried through to the postscript which analyses the current state of the
Cyprus partition in international terms, situating it in the regional dynam-
ics and as viewed by the EU and the UN.
It is important to say that the state of affairs, as shaped in 1974, the
established partitionist status quo, which is based internally on nationalism
and fear, does not provide any security in conditions of change of these
international balances. That the non-solution consolidates the subsump-
tion of Cyprus in the grid of imperialist relations. That without the reuni-
fication of Cyprus and the development of the consciousness and reality of
the common interests of Greek Cypriots and Turkish Cypriots, we are in
danger of becoming again the export point of the tension of the Greco-­
Turkish expansionisms and their competition.
The idea that Denktaş’ vision of a partitioned Cyprus found half a cen-
tury later many advocates in the Greek Cypriot community is neither new
nor my own. The same applies to the insight of its normalisation as a pro-
cess guiding the political economy and the political culture of the country.
These have been said many times in gatherings, written in articles and
exposed to the public sphere. But what has not been done so far is an in-­
depth analysis and a concrete logical and empirical documentation of this
claim. This is the intellectual aim of this book. The slogan ‘Denktaş in the
south’, used as the title of the Greek and Turkish editions of this book, was
called out by the crowd of pro-Yes Turkish Cypriots in the evening of the
announcement of the referendum results, thus reversing the ethno-­
centrism expressed and served by Rauf Denktaş and his associates. Let him
go to southern Cyprus then, where the partitionist status quo has more
fans. Over the last two decades, the Greek Cypriot community has been
the main field in which the political issue has been played out and
decided—whether the partitionist status quo formed in 1974 would be
undermined and reversed or consolidated.
 1 INTRODUCTION: HISTORY, NEED AND CHOICES 7

Ending this introduction, I reiterate that history does not end and
everything can change. The future of the country will ultimately depend
upon its people and their action or inaction—people make their own his-
tory—as Marx’s famous saying goes. But it will happen in conditions
‘given by the past’. These conditions from the past are what this book
records, realistically and without any wishful thinking that may blur the
analysis. With the burning desire at the same time, however, to overthrow
the consolidation of the partition that is illustrated in the book. Because it
is my belief that the ‘any partition’ policy which the dominant section of
Greek Cypriot leadership is working upon and which is accepted and/or
desired by a strong portion of the Greek Cypriot community will be nei-
ther velvet nor advantageous nor will it solve the problem which will con-
tinue to haunt us, even if in the coming years some regulation is imposed
on its external aspects.
 CHAPTER 2

From Nationalism to Partition 1950–1975

The partition of Cyprus, both on a political and on a territorial level,

was established throughout 1950–1975, in the context of the power
struggle for the control of the island during the transitional period of

© The Author(s) 2020 9

G. Ioannou, The Normalisation of Cyprus’ Partition Among Greek
Cypriots, https://doi.org/10.1007/978-3-030-50816-6_2
10 G. IOANNOU

decolonisation. The Greek and Turkish nationalisms that were introduced

in Cyprus and the antagonism between Greece and Turkey defined the
process of Cypriot independence and the conditions under which the
British colonial regime was terminated. The geopolitical balance of power
did not correspond to the emerging local dynamics and the domestic
power struggles and was enforced by use of violence. Nationalisms, in
addition to being ideologies of power, were also instruments of terrorism
through which the terms of the partition—a partition that was completed
with the intervention of the Greek and Turkish states—were imposed on
the Cypriot people, both intra-communally and inter-communally.
The present concise analysis does not aspire to fully record the rich
historical developments of this pivotal 25-year period. Rather, it aims to
outline the historical context wherein the partition of Cyprus was consoli-
dated as a way of introducing the main subject matter of the book: the
normalisation of partition in the decades following this 25-year period.
Only the absolutely necessary facts and references are included. For read-
ers less familiar with contemporary Cypriot history, I have included
numerous footnotes, in which certain names, terms, political forces and
facts are summarily recorded. While these background data are not anal-
ysed per se, awareness of them is a prerequisite for comprehending the
analysis that is to follow.

The Development of Nationalisms

The British colonialists retained the Ottoman administrative distinction of
their Cypriot subjects into Muslims and non-Muslims, that is on the basis
of their religion. At the same time, the colonial Authorities proceeded to
a series of modernisation reforms. Ethnic origin was politicised through
the Legislative Council. Meanwhile, the corporatist forms of social organ-
isation which defined the pre-modern order of things were retained, thus
completing a process that had begun in the mid-nineteenth century.1
Therefore, already by the 1920s, through the development of both com-
munal education and clientelism, the Cypriot people, Christians and

1
Kitromilides, P. (1977) ‘From coexistence to confrontation: the dynamics of ethnic con-
flict in Cyprus’, in Attalides, M. (ed.), Cyprus Reviewed. Nicosia: Zavallis Press, pp. 35–70.
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 11

Muslims alike, began to adopt the Greek and Turkish identity respectively,
with pretensions to their neighbouring nation states.2
The rising Cypriot bourgeoisie was predominantly Christian, bearing in
mind that the Christian population dominated the marketplace during the
Ottoman period. Of course, there were also cases of Muslim businessmen
who usually also had greater access to public administration.3 The ­irredentist
concept of Greek nationalism that was imported in Cyprus by the Greek
state and the Greek communities of the broader region, such as the Greek
community of Egypt, had successfully taken root in the middle and upper
classes already by the early twentieth century through the education sys-
tem.4 This development was tolerated and indirectly supported by the
British Authorities, being perceived as a way of counterbalancing the exist-
ing Ottoman sovereignty of the island.5 However, after World War I, the
British no longer felt this need. At the same time, Greek nationalism was
disseminated among the rural classes and became an instrument in the
hands of the Greek Cypriot bourgeoisie and the Church.6 Simultaneously,
the traditional Muslim officials who still adhered to the Ottoman order of
things began losing ground before the emerging doctrine of Kemalist
Turkism that prevailed within the Turkish Cypriot community.7

2
Loizos, P. (2004) [1975] The Greek Gift: Politics in a Cypriot Village. Manheim:
Bibliopolis.
3
Nevzat A. (2005) Nationalism Amongst the Turks of Cyprus: The First Wave. PhD thesis.
Oulu: University of Oulu.
4
Bryant R. (2004) Imagining the Modern: The Cultures of Nationalism in Cyprus. London:
I.B. Tauris.
5
An ideological and self-referential aspect can also be traced to the British forces’ initial
support of Greek nationalism: it was a testament to the idea that their ‘civilising’ mission, this
force that legitimised the narratives of colonialism and modernity, could also expand to
include populations that were referred to as descendants/heirs of ancient Greece. Of course,
when Cyprus was later formally made a Crown colony and Greek nationalism was reinforced
in Cyprus to the extent that it threatened the British presence on the island by capitalising on
the idea of ‘glorious ancestors’ in claiming a superior, non-colonial status, the British narra-
tive was reversed and the Eteocypriots came to be referred to as the true ancestors of
Cypriots.
6
Panayiotou A. (2006) ‘Lenin in the coffee shop: The communist alternative and forms of
non-western modernity’, Postcolonial Studies, 9(3), pp. 267–280.
7
Ktoris S. (2013) Turkish Cypriots: From Margins to Partnership. [Τουρκοκύπριοι: από το
περιθώριο στο συνεταιρισμό] Athens: Papazisis.
12 G. IOANNOU

The development of the Greek Cypriot and Turkish Cypriot nationalist

ideologies was completed during the first half of the twentieth century.8
Greek nationalism was well-established within the Greek Cypriot
­community by the time of the Cyprus revolt, the so-called October Events,
in 1931. Enosis, the annexation of Cyprus by Greece, began to be treated
as a dominant orthodoxy and experienced as a metaphysical promise for
the Greek Cypriots and as an existential threat for the Turkish Cypriots, as
it became clear through developments in the 1940s.9 Although at the time
the overall smooth relations between Greek Cypriots and Turkish Cypriots
were not disrupted by notable incidents of violence, phenomena such as
urbanisation and the massive education and politicisation of the Cypriot
subjects of the British Empire brought the two communities further apart
and contributed to their gradual segregation.10 This tendency was con-
veyed both on the level of political and social organisations, as well as in
terms of economic relations, spatial planning and interpersonal
relationships.
The rise in nationalism further contributed to the gradual segregation
of the two communities, leading to a decline in the number of mixed vil-
lages/population centres from 346 in 1891 to 252 in 1931. This decline
became steeper in the next few years, culminating in a period of violence
during 1955–1959, with only 114 mixed population centres left by
1960.11 By the 1940s, the segregated organisations (rural, cultural, politi-
cal and social organisations and associations) had become the norm.
8
There is extensive bibliography on the emergence and development of nationalism in
modernity, although this discussion falls outside the scope of the present book. I consider the
contributions of Eric Hobsbawm (Nations and Nationalism from 1780 until Today,
Cambridge, Cambridge University Press 1990), Benedict Anderson (Imagined Communities,
London, Verso 2006) and Ernest Gellner (Nations and Nationalism, Oxford, Blackwell
Publishing 2006) as the most significant and pertinent to my analysis, insofar as they explain
the historicity of the phenomenon, the construction of group mentality upon which nation-
alism is predicated and the pivotal role of linguistic standardisation and urbanisation. I must
also call attention to Michael Hechter’s contribution (Michael Hechter, Containing
Nationalism, Oxford, Oxford University Press 2000) on the importance of the political
dimension and the role of control institutions with respect to how social groups are initially
defined and delineated.
9
Choisi J. (1993) ‘The Turkish Cypriot elite – its social function and legitimation’, The
Cyprus Review, 5(3), pp. 7–32.
10
Pollis A. (1996) ‘The social construction of ethnicity and nationality: The case of
Cyprus’, Nationalism and Ethnic Politics, 2(1), pp. 67–90.
11
Patrick P. (1976) Political Geography and the Cyprus Conflict: 1963–1971. Waterloo:
University of Waterloo.
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 13

Following the formation of Turkish trade unions, even the labour move-
ment was divided on an inter-communal basis, in addition to the intra-­
communal left-right division. The fact that many Turkish Cypriots
remained registered with the Pancyprian Federation of Labour (PEO)
[Παγκύπρια Εργατική Ομοσπονδία, ΠΕΟ] until the second half of the
1950s12 does not mean that they endorsed the enosist position, which had
been adopted by the Progressive Party of Working People (AKEL)
[Ανορθωτικό Κόμμα Εργαζόμενου Λαού, ΑΚΕΛ] since its inception in 1941
as a long-term anti-imperialist goal, a goal not shared by the Communist
Party of Cyprus.13 In fact, when AKEL accepted enosis as an immediate
goal in 1949–1950, contributing to the Church’s petition for signatures,
the possibility of PEO jointly representing both the Greek Cypriots and
the Turkish Cypriots was further undermined.14
The 1950s was a crucial decade as far as the evolution of inter-­communal
relations in Cyprus is concerned. The development of distinct ‘national
consciousnesses’, that is the politicisation of ethnic origin and cultural
identity that had previously been unfolding in a slow and gradual manner,
was accelerated, given that already by the end of World War II the depar-
ture of the British forces seemed a tangible possibility.15 The emerging
Greek and Turkish nationalisms had already succeeded in determining the

12
Slocum J. (1972) The Development of Labour Relations in Cyprus. Nicosia: Government
Printing Office.
13
In fact, many Turkish Cypriots are still registered with PEO for practical reasons, bearing
in mind that Turkish trade unions are powerless and incapable of protecting their interests.
That being said, a group of Turkish Cypriots led by Derviş Ali Kavazoğlu remains registered
with AKEL for ideological reasons as well. However, inter-communal relations deteriorate as
Turkish Cypriots are undervalued and marginalised even within the left-wing trade union
movement provoking resentment. See Kızılyürek, N. (2019) A Story of Violence and
Resentment: the Birth and the Development of Ethnic Conflict in Cyprus, [Μια ιστορία βίας και
μνησικακίας. Η γέννηση και η εξέλιξη της εθνοτικής διένεξης στη Κύπρο] Nicosia: Heterotopia
Publications, Vol. 1, pp. 80–89.
14
Kakoullis L. (1990) The Left and the Turkish Cypriots [Η Αριστερά και οι Τουρκοκύπριοι]
Nicosia: Kasoulides./Paionides P. (1995) Andreas Ziartides: Without Fear or Favour
[Ανδρέας Ζιαρτίδης: Χωρίς φόβο και πάθος] Nicosia: Dorographics./Varnava P. (2004) Joint
Union Struggles of Greek Cypriots and Turkish Cypriots (Facts Through History) [Κοινοί
εργατικοί αγώνες Ελληνοκυπρίων-Τουρκοκυπρίων (Γεγονότα μέσα από την ιστορία)] Nicosia,
NP./Fantis A. (2005). The Union Movement in the Years of British Rule 1878–1960 [Το
Συνδικαλιστικό Κίνημα στα Χρόνια της Αγγλοκρατίας 1878–1960] Nicosia, NP.
15
Bozkurt U. and Trimikliniotis N. (2014) ‘Incorporating a Class Analysis within the
National Question: Rethinking Ethnicity, Class, and Nationalism in Cyprus’, Nationalism
and ethnic politics 20(2): 244–265.
14 G. IOANNOU

path of decolonisation, providing the narratives by means of which the

Greek Cypriot and Turkish Cypriot leaders could hold political power and
mobilise their respective communities against the British.16 Εnosis, much
like double enosis or taksim (i.e. is the partition of Cyprus and the take-over
of its parts by Greece and Turkey) which served as the codified response
of the Turkish Cypriot leaders to the Greek Cypriots, dominated the
­political discussion in each community, ultimately nipping in the bud any
dissident, critical voices.17
Coming into the political spotlight during the 1940s, the working
class, with the then newly formed AKEL as its main representative,18 effec-
tively lost the ability to influence socio-political developments, as during
the 1950s a kind of political and ideological counterrevolution was at
play.19 The trade union victories of the 1940s still held, and both PEO and
AKEL retained their organisational power, reinforced through a process of
centralisation and creation of a professional apparatus. The Cyprus
Workers’ Confederation (SEK) [Συνομοσπονδία Εργατών Κύπρου, ΣΕΚ],
followed along the same lines as PEO, in labour matters at least. At the
same time, though, the Church and its networks were empowered; anti-­
communism, in part due to international developments and as a result of
the Greek Civil War, came back with a vengeance; and the Cypriot left was
forced into a defensive position, being obliged to endlessly display its
devotion to the nation in order to retain the right to speak.
In their capacity as armed proponents of enosis and taksim respectively,
the National Organisation of Cypriot Fighters (EOKΑ) [Εθνική Οργάνωση
Κυπρίων Αγωνιστών, ΕΟΚΑ] and the Turkish Resistant Organisation

16
In his presentation of the irredentist Greek nationalist movement of the 1950s, of which
he was a participant, Takis Chatzidimitriou emphasises its differences to other anti-colonial
movements of the same period, arguing that the entire project and its management ulti-
mately brought Cyprus to a worse position at the end of the decade than it had been at the
beginning. See Hadjidemetriou T. (2018) Cyprus 1950–1959: The End of Irredentism
[Κύπρος 1950–1959: το τέλος του αλυτρωτισμού] Athens: Papazisi.
17
Kitromilides P. (1979) ‘The dialectic of intolerance: ideological dimensions of ethnic
conflict’ in Kitromilidis P. and Worsley P. (eds.) Small States in the Modern World: The
Conditions of Survival. Nicosia: The New Cyprus Association./Aristodimou A. (2018)
‘Beyond Heroes and Terrorists: Comparing the EOKA and TMT organisations during
1955–1959.’ [Πέρα από τους Ήρωες και τους Τρομοκράτες: Οι οργανώσεις ΕΟΚΑ-ΤΜΤ σε
σύγκριση 1955–1959] Unpublished dissertation. Berlin: Freie Universitaet Berlin.
18
Katsiaounis R. (2000) The Consultative Assembly. [Η Διασκεπτική] Nicosia: Scientific
Research Centre.
19
Panayiotou 2006.
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 15

(TMT) [Türk Mukavemet Teşkilatı, TMT] were formed primarily in order

to exert pressure on the British and subsequently on each other’s com-
munity.20 EOKA, unlike TMT, also took military action against the British.
However, by definition, both organisations only proved successful in influ-
encing intra-communal affairs. Marred by multiple political assassinations
of primarily left-wing Greek Cypriots by EOKA and Turkish Cypriots by
TMT, the year 1958 was at once revealing and tragic, marking the begin-
ning of inter-communal violence.21 Having failed to achieve their mission
statements, EOKA and TMT nevertheless emerged victorious in their pur-
suit of power throughout Cyprus’ transition towards becoming an inde-
pendent state.22
Having succeeded in suppressing dissident political views within their
own communities, these two organisations managed to sow suspicion
between the Greek Cypriots and Turkish Cypriots, cultivating a climate of
fear and promoting an authoritarian, conservative and irrational political
culture. The British, in an attempt to check the Greek Cypriots’ civil dis-
obedience and confront EOKA by hiring Turkish Cypriots as auxiliary
police as early as 1956, further put a strain on the already tense inter-­
communal relations.23

20
EOKA was founded by Georgios Grivas, a monarchist, far-rightist Greek colonel of
Cypriot origin as a vertically hierarchical guerrilla warfare organisation based on small sabo-
tage and hit teams as well as an execution section that killed in cold blood. It was funded by
the Church and was based on Church networks for recruiting its members. It was effectively
the tool of the Greek Cypriot leadership under Makarios to promote enosis and constituted
the first form of systematic violence and ideological imposition within the community, man-
aging to marginalise AKEL. After 1960 it staffed the state apparatus and developed its myth
which is the dominant ideology of the Greek Cypriot state. TMT was founded in 1957 by
Turkish army officers as the counterbalance to EOKA and operated in an analogous manner
as the monopolisation of violence within the Turkish Cypriot community, imposing in an
absolute way the authority of the nationalist Right for many decades. In the new conditions
after 1974 it was dissolved as the Turkish army became directly responsible for the security
of the community.
21
Poumpouris M. (1999). Days of Trial [Μέρες δοκιμασίας] Nicosia, NP.
22
Anti-communism, prominent in both organisations, was instrumental in that respect,
bearing in mind the 1950s political climate worldwide.
23
Crouzet F. (2011) [1973] The Cypriot Conflict 1946–1959 [Η κυπριακή διένεξη
1946–1959] Athens: National Bank of Greece Cultural Foundation. The Turkish Cypriot
auxiliary police were targeted by EOKA, further feeding into Turkish Cypriots’ fears. The
contribution of the Turkish Cypriot auxiliary police to the repression of Greek Cypriots
reinforced anti-Turkish sentiments within the Greek Cypriot community.
16 G. IOANNOU

The Inter-communal Conflict

The year 1955 marked a turning point in inter-communal relations. The
beginning of EOKA’s armed activity gave rise to tension and resulted in
the first, small-scale population transfers as a preventative measure for
safety reasons, in the process of triggering suspicion. Accordingly, the
Greek Cypriot leaders of football stadiums and the Cyprus Football
Association, pleading an emergency purportedly in order to ‘prevent
riots’, temporarily suspended the Turkish Cypriot football teams from the
championship and from all Association-related activities.24 Under such
tense circumstances, however, and as the political conflict escalated, the
increasing social alienation of the communities in turn reignited political
conflict. Tensions in inter-communal relations mounted, with certain inci-
dents of violence against individuals and properties occurring in 1956 and
1957. In the Turkish Cypriot community, the establishment and active
operations of TMT consolidated the distance between the two communi-
ties, both by prohibiting relations and transactions with the Greek Cypriot
community, and eventually by provoking intra-communal and inter-­
communal violence. However, the first inter-communal conflicts involving
incidents of generalised and indiscriminate ethnic violence properly began
in 1958, at a point in time when the departure of the British forces was
becoming visible and the successive status quo was at stake. Inter-­
communal violence spread over to several areas, ignited by various causes.
This period also laid the ground for the acts of retaliation that were to
follow in the next years.25 The most appalling incident of inter-communal
violence was the murder of eight residents of Kontemenos village, in the
Gönyeli flatlands, which essentially introduced the Turkish Cypriot com-
munity to the dialectics of violence for the sake of partition, promoting
tolerance to murder.26 The city markets were segregated and the ‘Greek’

24
Significantly, the Turkish Cypriot community was unaffected by the major class, political
and ideological conflicts between the right and the left which peaked in 1948 and divided
athletic clubs, leading to the formation of the AC Omonia Nicosia and other new leftist
football teams which held their own separate championship until 1954. The Turkish Cypriot
football teams had remained registered with the Cyprus Football Association under the con-
trol of the Greek Cypriot right.
25
Panayiotou A. (2009) ‘Coping with the pain of the Cypriot tragedy’, [Η διαχείριση του
πόνου της κυπριακής τραγωδίας] Chroniko 73, (19/7/2009) Politis].
26
When a few Greek Cypriot inhabitants of Kontemenos headed to the neighbouring
mixed village Skylloura in order to aid its Greek Cypriot residents against their fellow Turkish
Cypriot villagers, they were arrested by the British police, transferred to Nicosia and subse-
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 17

and ‘Turkish’ sections became more clearly demarcated, leading to a dis-

placement of persons and shops from grey and borderline, liminal areas.
Amidst a climate of fear, suspicion and intimidation, a de facto segregation
of the municipalities was put into effect—a segregation whose form and
legitimisation remained a pending issue with the ensuing
independence.27
Overall, the ‘dark 1958’ signified the beginning of the partition—on
the one hand, with the foundational violence which transformed the polit-
ical stance of the Turkish Cypriot political leadership in favour of autono-
mous sovereignty into state practice,28 and on the other hand, with EOKA
cementing its position as the apparatus of power within the Greek Cypriot
community and as the instrument in the hands of Makarios. More signifi-
cantly, the inter-communal violence of 1958 laid the foundations for the
widespread violence of the 1963–1967 period, insofar as it shaped the
historical context, legitimised the most extreme nationalist voices within
the two communities and served as a point of reference for the recruit-
ment and mobilisation of strike forces, in tandem with the leaders of the
two respective communities.
Already by the 1940s it was becoming apparent that the Cypriot left
was incapable of adopting an internationalist stance in a comprehensive
manner and of envisaging a future beyond the nation, a future fully liber-
ated from the nationalist narratives of the two communities. Hence, all
Turkish Cypriot leftists who chose to abstain from TMT and disobey its
orders for completely severing their ties with the Greek Cypriot commu-
nity were caught in a vulnerable position as there was no organised left
within the Turkish Cypriot community. The political sympathies of this
small group of Turkish Cypriot leftists for AKEL could neither politically
cover them nor physically protect them. Some of them were murdered, a
few were forced into exile and others had to abstain from politics. As true
proponents of Cypriot independence, equally opposed to the doctrines of
enosis and taksim, they were dealt a cruel hand by fate indeed, as they were

quently released. On returning to Kontemenos on foot, they were attacked and murdered in
the flatlands of the Turkish Cypriot village Gönyeli. See Kızılyürek N. (2015) A Period of
Violence. The Dark 1958. [Μια εποχή της βίας: Το σκοτεινό 1958] Limassol: Eterotopia,
pp. 111–167.
27
Markides D. (1998) The Issue of Separate Municipalities and the Birth of the New
Republic. London: University of London.
28
Kızılyürek, 2015.
18 G. IOANNOU

decimated at that transitional historical moment, on the cusp of

independence.29
The transition to independence that followed immediately after the vio-
lence of 1958 did not bring about any notable changes in terms of politi-
cal ideologies. Both the rationale behind the formation of the new state
and its proposed organisational structure were conceived primarily as a
continuation of the colonial years rather than as a rupture with them. In
early 1959, the Zurich agreement was received with a sense of relief by the
Cypriot people and perceived as the end to violence. However, the overall
suspicion in inter-communal relations had not been quelled. On the con-
trary: the leaders of the two communities, undeterred by the agreement,
persisted in the same course of action through which they had been estab-
lished, namely fuelling nationalism, pursuing the goals of enosis and taksim
which now had to be promoted under different circumstances, and claim-
ing an autonomous communal state power by use of parastate mechanisms.30
Of course, with the establishment of the Republic of Cyprus, all ideo-
logical constructs linked to enosis and double enosis—unrealistic anyway
due to the geopolitical correlations—politically collapsed. Besides, the
accession of the Republic of Cyprus to the UN made any such claims out-
lawed from the outset.31 The leaders of the two communities were well
aware of this development and took it into consideration in their future
endeavours. At the same time, though, enosis and taksim were two emo-
tionally charged and ideologically powerful concepts that were laden with
symbolic meaning for the Cypriot population. Furthermore, in their
capacity as bloodstained mottos, they had legitimised the use of violence.
As such, these two concepts not only served as useful rhetorical devices in
the hands of the major and minor leaders of the two communities who

29
This tragedy culminated in the assassination of two Turkish Cypriot journalists, Ayhan
Hikmet and Ahmet Gurkhan in 1962, followed by the assassination of Derviş Ali Kavazoğlu
himself in 1965.
30
Drousiotis M. (2005) The First Partition. Cyprus 1963–1964. [Η πρώτη διχοτόμηση.
Κύπρος 1963–1964] Athens: Alfadi.
31
The Republic of Cyprus was established as a sovereign state consisting of two politically
equal communities, the Greek community and the Turkish community. The Constitution
also recognised three religious minorities: the Maronites, the Armenians and the Latins,
without however granting them collective political rights. After 1960 these three Christian
groups were integrated into the Greek Cypriot community. The Latins formed a very small
group that was assimilated in the next few decades. The assimilation process of the Armenians
and the Maronites has also substantially advanced.
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 19

now jointly controlled the state apparatus but also provided an easy frame-
work for the explication of power struggle.
Enosis was an ideology of power from the very first moment it was
articulated as a political stance in the early twentieth century. It served at
once as the loan sharks’ motto as noted by the Communist Party of Cyprus
since the 1920s and as the response of the Church and the bourgeoisie to
their privileges being curtailed both due to British intervention from
above and from below and due to the rise of the left and the claims of the
masses. Along similar lines, taksim, the annexation of a part of Cyprus by
Turkey, was from the get-go an ideology of power, a defensive stance vis-­
à-­vis the claims of the Greek Cypriot majority and pivotal in the political
dynamics within the Turkish Cypriot leadership. Both enosis at first and
taksim later were linked to certain coteries of the Greek and Turkish states
respectively, a connection that was crucial amidst the circumstances of the
late 1950s.32 It should be stressed here that even when the two ideological
constructs of enosis and taksim reached the peak of their popularity among
the Greek Cypriots and Turkish Cypriots respectively, they also came with
a very strong class dimension. Beneath their purported universality and
cross-class inclusivity, the two versions of Cypriot nationalism, the Greek
Cypriot and the Turkish Cypriot nationalism, carried a distinctly bour-
geois identity.
The Zurich agreement between Greece and Turkey and its ratification
in London by the British, Archbishop Makarios and Fazıl Küçük on behalf
of their respective communities, truly ushered in a new era. However, it
was right at that moment, when enosis and taksim seemed to have exhausted
their power and been effectively defeated as political frameworks, that they
assumed their purest form as ideological apparatuses in the service of
power-seeking elites. If prior to 1960 enosis and taksim served as, among
other things, instruments for the manipulation of the masses from which
not even the Cypriot left could escape, during 1960–1975 they were uti-
lised first and foremost as instruments of parastate violence. They became
ideologies of power in their purest form, instruments for disciplining the
population and sources upon which the elites drew and to which they

32
By focusing on the Greek Cypriot community, Marios Thrasyvoulou (The Nationalism
of the Greek Cypriots, [Ο εθνικισμός των Ελληνοκυπρίων] Thessaloniki, Epikentro 2016) per-
ceives this correlation primarily as an export from Cyprus to Greece, an approach which
downplays the bilateral correlations between the Greek Cypriots and the Greek state, while
also overlooking the equivalent interplay between the Turkish Cypriots and the Turkish state.
20 G. IOANNOU

referred in their struggle for the control of wealth, political possibilities

and state power.
By 1962, with previous issues still pending and new issues coming to
the fore, it was becoming clear that the new order of things, the bicom-
munal Republic, was not evolving smoothly.33 The Greek Cypriot leaders
redefined their goals, now aiming to turn the Turkish Cypriot community
into a minority. Meanwhile, the Turkish Cypriot community redefined its
own goals as the utilisation of the constitutional provisions for the estab-
lishment of a separate communal sovereignty. Both sides armed and
trained paramilitary groups, in preparation of the impending conflict.34
The latter finally occurred in late 1963, when the Greek Cypriot commu-
nity under Makarios refused to adhere to its commitments regarding the
separate municipalities, and also attempted to upset the balance of the
constitution between the two communities. The Greek Cypriot leadership
under Makarios basically attempted to amend the provisions that were
formulated in the Zurich-London agreements and were laid down at the
Constitution of the Republic of Cyprus. With its ‘13 points for the amend-
ment of the Constitution’, the Greek Cypriot leadership transformed the
political deadlock into which the country had been dragged through the
conflict with the Turkish Cypriot leadership into a constitutional dead-
lock, further exacerbating inter-communal relations and escalating the
tension. Following the first incident of violence, the paramilitary forces of
the two communities, prepared well in advance, once again stepped into
the forefront of history.35
It bears mentioning that during this period of inter-communal vio-
lence, which climaxed in 1964 but was maintained until 1967, most casu-
alties were the result of murders in cold blood rather than conflicts between
armed groups. Though there were differences owing to the diverse

33
‘Destiny’ could not have been more different than the one envisaged by leftist politicians
such as Kavazoğlu and by liberals such as Lanitis. See Lanitis N. C. (1963) Our Destiny: A
Consideration of Some Problems Pertaining to Cyprus. Nicosia, NP.
34
On the Greek Cypriot side, the drafting process was carried out by the broader national-
ist milieu, which included Vassos Lyssarides, founder of the United Democratic Union of
Centre (EDEK). On the Turkish Cypriot side, which lacked an equally powerful left, the
conscription was almost universal. The fact that the main Greek Cypriot paramilitary organ-
isation acted under the direct commands of the Minister of the Interior, Polycarpos
Georkadjis, speaks volumes as to how blurred the lines were between the state and the para-
state. Rauf Denktaş played an equivalent role in the Turkish Cypriot community.
35
Drousiotis 2005.
 2 FROM NATIONALISM TO PARTITION 1950–1975 21

geographical areas and the historical moment of violence, it is possible to

make some generalisations and draw conclusions based on the few reliable
recorded references and the numerous existing unwritten accounts of
those events (not for very much longer, though, as first-hand witnesses are
steadily dwindling).36 No doubt it is imperative that a serious and system-
atic research on these specific events be made for the purposes of social
and historical science, but also for the benefit of public knowledge and for
critically examining and reflecting on these dark moments of the
recent past.37
The first thing that needs to be clarified is the extent of participation in
inter-communal violence. There is a small percentage of Greek Cypriots
and Turkish Cypriots who actively partook in the violence of paramilitary
groups; there is a much higher percentage of people who provided these
groups with the necessary material and moral support; finally, there are
those who more or less tolerated violence or, at the very least, did not dare
to raise objections, protest or react. Certainly, there were also those who
resisted inter-communal violence at a local level and prevented it from
spreading further or at least tried to do so. Doubtless, widespread fear and
the need of conforming to the dominant view and therefore of partisan-
ship on the basis of communal identity amidst conditions of violence were
crucial. That being said, there were also networks and structures which
directly linked the use of violence and the war crimes that were part and
parcel of this violence with the upper echelons of the Cypriot state and the
Greco-Turkish parastate in Greece, Cyprus and Turkey.38 These connec-
tions not only empowered the practitioners of ethnic violence, but also
significantly ‘normalised’ and ‘legitimised’ the very use of power.
The departure, or rather banishment, depending on one’s viewpoint, of
Turkish Cypriots from the state, the population transfers and the forma-
tion of autonomous enclaves as early as the beginning of 1964 laid the

36
Loizos L. (1988) ‘Inter-communal killing in Cyprus’, Man, 23(4), pp. 639–653.
37
Uludağ S. (2005) The Oysters that Lost their Pearl. Nicosia: Ikme. Journalist Sevgül
Uludağ has been consistently tackling this issue. The Politis newspaper recently published an
extensive series of stories on the various crimes that have gone unpunished. http://politis.
com.cy/article/tribute/fakelos-p-ta-egklimata-pou-eminan-atimorita-stin-kipro
38
Drousiotis M. (2002) EOKA B and CIA: The Greco-Turkish Parastate in Cyprus. [ΕΟΚΑ
Β and CIA: το ελληνοτουρκικό παρακράτος στη Κύπρο] Athens: Alfadi/Kızılyürek N. (2010a)
‘Rauf Denktaş: Fear and nationalism in the Turkish Cypriot community’, in Aktar A.,
Kızılyürek N., Özkırımlı U. (eds.), Nationalism in the Troubled Triangle. Cyprus, Greece and
Turkey. Palgrave Macmillan: New York.
22 G. IOANNOU

ground for the first territorial partition. The Greek Cypriot paramilitary
organisations that were active in the first half of 1964 were closely linked
to the Greek Cypriot political leaders. In their capacity as armed organisa-
tions, they also acted as murderous gangs on the ground, given that the
dialectics of violence acquired its own dynamics.39 Under these circum-
stances, this first partition could neither expand nor be overthrown with-
out military means, as evidenced by the Greek Cypriot attack at Kokkina
and the bombings of Tylliria by the Turkish air forces in the summer
of 1964.40
The Greek Cypriot and Turkish Cypriot leaderships realised they could
not secure a political leverage through the actions they had perpetrated or
allowed to happen. Bearing the whole responsibility, at least in terms of
moral agency for a number of war crimes, they showed no intention what-
soever of changing their course of action and pursuing new compromises.
On the contrary, both sides adopted tougher stances, the former by again
putting the enosis claims on the table and the latter by claiming separate
sovereignty. On the ground, the population transfers, mostly of Turkish
Cypriots, were followed by property looting, to which no objections were
raised, with very few exceptions. As early as mid-1964, various powers,
both within the Greek Cypriot community and worldwide, began coming
up with scenarios for resolving this crisis based on the segregation of the
Greek Cypriot and Turkish Cypriot communities. This partition, having
now acquired territorial dimensions following the establishment of the
Turkish Cypriot enclaves, started becoming more permanent, a situation
to which the Americans also adopted particularly easily.41

39
Clerides G. (1989) My Testimony Vol. 1 and 2. Nicosia: Alitheia. The Greek Cypriot
Akritas plan is revealing as to how the Republic of Cyprus and its Turkish Cypriot commu-
nity were perceived by the Greek Cypriot elite, while also demonstrating the blurry boundar-
ies between the state and the parastate. Akritas Plan was a parastate action plan aiming to
bring the state under Greek Cypriot control in order to promote enosis via the controlled use
of force against any Turkish Cypriot reaction to this.
40
Kokkina was a small Turkish Cypriot village on the north-western coast of Cyprus which
served as a weapon import point from Turkey and comprised the main Turkish Cypriot
enclave in the Tylliria area. The village was attacked by the Greek Cypriot military in 1964.
Turkey retaliated by bombing Cyprus for the first time, thus preventing the Greek Cypriot
forces from decimating the enclave. To this day, Kokkina remains a Turkish Cypriot enclave
that receives supplies by sea. The Battle of Tylliria and its casualties form an integral part of
national narratives and rituals for both communities.
41
Packard M. (2008) Getting it Wrong: Fragments from a Cyprus Diary 1964. Milton
Keynes, Author House.
Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
konunga-sonen och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först
af den ena dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom
luften. Då skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor,
som leka jemte vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som
likaledes blir till en moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin
fästeman till en anka och en ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter
den tredje dockan; men det aflöper på samma sätt; prinsessan
förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd, och dockan blir dem
icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å stad, och far genom
luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla sig och prinsen till
en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes list, och
skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma rinner
solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru
det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder
sig om och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin
bane. —
När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas
varning, att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt
annat. Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och
gäckas med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. —
Sagans slut öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit
meddeladt.
3. I en uppteckning från S . S m å l a n d, kallas konunga-sonen
Flod, och konunga-dottern Flodina. De hafva begge blifvit
bortröfvade af Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten
förföljas de af sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-
buske med en fogel i, så till en kyrka med en prest, och slutligen till
tvänne ankor. När nu Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon
sig ned för att dricka ut vattnet i sjön; men dricker för mycket, så
hon spricker midt i tu. —
När Flod firar sitt bröllopp med den främmande jungfrun, kommer
den öfvergifna Flodina till kungs-gården, och sätter sig på slotts-
trappan. Hon har med sig en korg med dufvor i. Vid nu duf-hanen
gör sina krumbugter, än för den ena och än för den andra honan,
säger prinsessan: »Tvy dig! du är trogen emot din maka, på samma
sätt som Flod var trogen emot Flodina.» Då kommer prinsen ihåg sin
fordna kärlek, och igenkänner sin rätta fästemö. Men Flodina kastar
af sina gamla kläder, och står der inför alla som en fager konunga-
dotter, hvarefter brölloppet firas med allsköns glädje.
4. En öfverlemning ifrån Ö s t e r g ö t l a n d förtäljer, att det var en
drottning, som råkade ut för en häftig storm på hafvet, och blef
tvungen att bortlofva hvad hon bar under bältet. Kort derefter födde
hon en son, som hette Tobe. Men när pilten var nyfödd, antog Sjö-
frun örne-hamn, flög in i drottningens kammare, och bortröfvade
barnet.
Tobe växte nu upp i Sjö-fruns gård, och träffade der en fager
tärna, vid namn Sara. Barnen fattade kärlek för hvarandra, och
rådslogo att fly tillsammans. Då spottade Sara vid spiseln, vid ved-
trafven, och vid källaren, och bad dem svara för henne. Derefter tog
hon med sig en sten, en borste och ett häst-täcke, och flydde så
bort med sin fästeman. När de nu kommit ett långt stycke, blef Sjö-
frun varse deras flykt, och for efter dem i ett stort moln. Då kastade
Sara stenen bakom sig, och han växte till ett stort fjäll, så trollet inte
kunde komma förbi, utan måste fara hem efter sin berg-sprängare.
Tobe och Sara flydde emedlertid undan, det fortaste de kunde. Men
rätt som det var, kom Sjö-frun åter farandes efter dem; då kastade
jungfrun sin borste, och han blef till en stor skog, så trollet inte kom
fram, utan måste fara hem efter sin ved-huggare. När det så lidit
någon stund, kom Sjö-frun åter farande efter dem. Då kastade Sara
sitt häst-täcke, och det blef till en stor sjö, så trollet måste vända
tillbaka efter sin hund, som hette Glufsa. Trollet och Glufsa lade sig
nu att dricka ur sjön; men de drucko för mycket, så de sprucko
begge två. —
När Tobe skulle fira sitt bröllopp med den främmande prinsessan,
kastade Sara korn åt hönsen, hvilka gingo på gården. Men tuppen
tog allt som kastades, och lemnade intet åt hönorna. Då skreko
hönorna: »tuppen gör med oss, som Tobe gjorde med Sara.» Straxt
igenkände konunga-sonen sin rätta brud, och tog henne till sin
drottning.
5. En öfverlemning ifrån W e s t e r g ö t l a n d berättar, att det var
en konunga-son, vid namn Andreas, som hade en elak styfmoder.
Trollpackan ville förgöra prinsen; men han frälsades af en ung flicka,
som hette Messeria, och flydde slutligen bort med henne. Innan de
begynte sin färd, skar jungfrun sig i det venstra lill-fingret, och lät
tre blods-droppar falla på golfvet, sägande, att de skulle svara för
henne när hon var borta.
Drottningen sände nu sina män att taga fast de begge
flyktingarne. Men Messeria skapade en liten kyrka vid vägen, och
förbytte prinsen till en prest, och sig sjelf till en klockare. Männen
kunde så icke finna dem, utan vände tillbaka. Då gaf sig drottningen
sjelf på väg. Men Messeria skapade en sjö, och förbytte sig och sin
fästeman till tvänne stora fiskar i sjön. När så drottningen nalkades
intill stranden, kommo fiskarne fram, och ville uppsluka henne; ty
konunga-barnen visste väl, att om hon allenast fick smaka en droppa
af vattnet, skulle hon åter få dem i sitt våld.
Andreas och Messeria kommo sent omsider till en främmande
kungs-gård, hvarest prinsen vann stor ära, och fick löfte om
konungens dotter. Men giftermålet hindrades af den trogna Messeria,
som efter många vedervärdigheter ändteligen blef förmäld med
konunga-sonen.
6. I en ganska märklig öfverlemning från N . S m å l a n d, har
sagans skådeplats blifvit flyttad ifrån sjön till land-backen, och Hafs-
frun förbytt till ett vanligt berga-troll. Berättelsens grund-drag äro
följande:
Det var en gång en konunga-son, som var ute om sommaren och
plockade smultron. Då kom trollet, och lockade honom in i berget.
Der träffade han en ung flicka, som likaledes var »berg-tagen», och
suttit i sju runda år hos troll-käringen. Den unga flickan halp
svennen i hans sysslor, och de lofvade att alltid älska hvarandra.
 En dag sade trollet till konunga-sonen: »du skall gå och göra rent i
mitt stall; der har inte varit rensadt på fyra och tjugo år.» Då visste
svennen inte huru han skulle bära sig åt, utan blef så ledsen, så
ledsen. I detsamma kom tärnan gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om
du lofvar att du inte sviker mig, vill jag säga dig råd. — Stig upp på
den höga stenen, och ropa:

Alla mors skotte-karlar komme fram!

Alla mors sope-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde så. Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar,
och de till att skotta och sopa, och vände inte åter förrän stallet var
rent.
När det var gjordt, sade trollpackan: »här har du en half-spann
korn. Det skall du så ut i åkern; derefter skall du ärja och harfva, och
sedan plocka upp hvart korn igen.» Då visste sig svennen ingen råd,
utan blef så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan åter
gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du inte sviker mig,
vill jag hjelpa dig. — Stig upp på den höga stenen, och ropa:

Alla mors såe-karlar komme fram!

Alla mors ärje-karlar komme fram!
Alla mors harfve-karlar komme fram!
Alla mors plocke-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde som sagdt var. Genast kom der fram en otalig mängd
små, små gubbar, och de till att så, och ärja, och harfva, och plocka,
och så många voro de, att de slogos om hvart enda korn. När nu all
säden var samlad, bar prinsen in den i berget; men den unga mön
tog undan trenne korn, utan att någon visste säga hvad hon aktade
göra dermed.
 Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till
bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på
när jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen
mycket bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-
käringens häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade
hvarför han var så ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt
mig gå efter hennes gångare, som hon red på när hon var brud, för
fyra och tjugo år sedan; och jag vet aldrig hvar jag skall finna
honom.» Flickan tog till orda: »Om du lofvar, att du aldrig sviker
mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.» Ja, svennen lofvade att aldrig
svika henne. Då sade flickan: »gack först efter det betslet, som
hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde så. Tärnan fortfor:
»här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort i skogen,
skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny och
gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du
kommer halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och
skynda dig upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes
i full flöj, och frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i
halsen på honom, så blir han spak och sedig, att du kan fånga
honom, som mor har befallt.» Konunga-sonen tackade mycket för
dessa goda råd, och dermed skiljdes de åt för den gången.
Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig.
När han kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och
kröp upp i det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett
hiskeligt gny och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han
så kommit halfvägs i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än
förut, och kröp hastigt upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma
hördes ett dön, som om jorden skulle remna, och hästen kom
rännandes i full flöj, så att träd och buskar brötos ned, hvar han lopp
fram. Hästen var stor och hög, som den högsta gran, och han
gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i en enda munsbit.
Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo, och kastade
limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och väntade
tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så
upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan
hade befallt.
När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef
hon mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af
daga. I sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka
honom, me’ns hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra
som sagdt var. Men när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre
kluta-dockor, ställde dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid
sängen, och sade, att de skulle svara för henne. Derefter togo hon
och ungersvennen allt det gods och guld som låg i berget, och gåfvo
sig på flykten. När så troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var
hon mycket trött, och lade sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid
hon nu vaknade, sporde hon sin tärna åt: »höres’ du min tärna, har
du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid tröskeln:
’ja, jag håller just på att elda ugnen.’ Käringen vände sig derefter
om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid hon nu vaknade,
sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?»
Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på att sätta
in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och sof
ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du
min tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen
svarade: ’ja, jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg
trollqvinnan upp, och gick till tärnans kammare; men vid hon kom
derin, såg hon ingen, utom de tre kluta-dockorna som stirrade emot
henne.
Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef
öfvermåttan vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem
genast draga ut och leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo
konunga-sonen och hans käresta höra ett starkt sus och dön i luften.
Då sade tärnan: »hör du huru det susar? Nu har mor skickat alla
sina karlar efter oss.» Hon skop derefter prinsen till en törn-buske,
och sig sjelf till en ros som stod i busken. Men karlarne fäste ingen
akt vid busken och blomman, utan drogo förbi i fullt flygande. När
de så kommo tillbaka, sporde käringen: »nå, hafven J sett
någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting, förutom en liten
törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef troll-qvinnan
illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit. Nu får jag
väl lof att sjelf gifva mig å stad.»
Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen,
och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin
följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor
sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till
tvänne ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem.
Men när käringen kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra
stranden, lade hon sig ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma
gick solen upp. Då ropade tärnan: »se! hvilken fager jungfru der
rinner upp.» Vid nu käringen vände sig om, sprack hon midt itu; för
man skall veta, att trollen inte ha makt till att se uppå solen.
Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och
kommo till kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina
fränder, men när han kom dit, gick det som man kunde vänta, han
förgat sin brud, och allt annat som händt honom me’ns han var i
berget. Konungen och drottningen lade så råd samman, att deras
son skulle fästa sig en konunga-dotter, och prinsen sjelf var genast
redo, att göra efter deras bud och vilja. När så bröllopps-dagen kom,
gick den stackars tärnan fram till kungs-gården, och beddes få
hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och en ank-
bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna
sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre
sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden
till, och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och
sade: »Tvy vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när
brudgummen hörde dessa ord, kände han igen sin rätta fästemö,
och mindes all den troskap och huldhet hon visat honom. Han
sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan i famn, och sade
att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande konunga-
dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan lefde
de lyckliga i alla dagar.
 15.
Den Förtrollade Grodan.
Ifrån S. Småland.

Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han hade tre
söner, men hans hustru var längesedan död. När så de begge äldste
pojkarne kommit något till ålders, gingo de en dag inför sin fader,
och beddes orlof att draga bort ifrån hemmet, och fästa sig hustrur.
Torparen svarade: »icke höfves det att J sen er om efter giftermål,
innan J först pröfvat eder lycka i verlden. Mig lyster gerna veta,
hvem som kan tjena sig den grannaste duken, att breda uppå bordet
till jul-afton.» Detta förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle så
ut i verlden, och se hvem som kunde tjena sig den grannaste duken.
Men vid afskedet gaf torparen dem hvardera tre plåtar, och sade att
det skulle vara som en tärepenning, intill dess de kunnat skaffa sig
någon tjenst.
När de begge äldsta sönerna nu skulle draga bort ifrån hemmet,
gick äfven den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof att
ge sig ut och försöka sin lycka. Torparen ville inte lydas härtill, utan
svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl mena det är någon som vill
hafva dig i tjenst. Det är bättre du sitter hemma i spisel-grufvan, der
har du din rätta plats.» Men pojken var enträgen, och sade: »Far!
låten mig följa med. Ingen vet huru lyckan vänder sig. Kanske går
det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än mina
bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte han vid sig sjelf: »ja, det
kan vara så godt att bli af med honom för någon tid. Här hemma gör
han intet gagn, och han kommer väl igen innan skogen blir grön.»
Heren fick så orlof att följa sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre
plåtar, som en tärepenning under resan.
 Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela
dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de till en öl-
stuga som låg invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara
vandringsmän och andra gäster. Då satte sig de begge äldste
bröderna ned, och åto, och drucko, och dobblade, och gjorde sig
glada; men den lille minste heren kröp undan i en vrå för sig sjelf,
och ville inte vara med i laget. När så bröderna gjort af med sina
penningar, lade de råd, huru de skulle fortsätta sitt lustiga lefverne. I
sådan akt gingo de till sin yngste broder, och sade att han skulle ge
dem sina tre plåtar; han kunde ändock inte göra något bättre än
packa sig hem, ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma
deras begäran. Då togo bröderna fatt på honom, öfverföllo honom
med hugg och slag, annammade hans penningar, och jagade honom
ut ur herberget. Derefter satte de sig ned, och åto, och drucko, som
tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i mörka natten, och
visste icke hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar,
tills han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och
grät bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.
Arla om morgonen, innan lärkan sjöng, vaknade heren upp, och
begynte åter sin färd. Han vandrade nu öfver berg och djupa dalar,
och frågade inte efter hvart det bar, allenast han kom undan ifrån
sina bröder. När han så vankat både länge och väl, fann han
slutligen en grön stig, som ledde till en gård; men gården var så stor,
att den tycktes honom icke kunna vara något annat än en kungs-
gård. Pojken besinnade sig nu icke länge, utan trädde in, och kom i
många fagra rumm, det ena präktigare än det andra; men ingen
lefvande varelse syntes till. Vid han så hade vandrat en lång stund,
ur sal och i sal, ur mak och i mak, kom han slutligen till ett rumm,
som var ännu mycket kostligare än något af de öfriga. Men längst
fram i högsätet satt der en groda; hon var svartare än den svartaste
jord, och så stygg till åsyn, att heren knappast kunde vända sina
ögon till henne. Grodan frågade hvem det var som kom, och hvad
han hade för ärende. Heren svarade, som sanningen var: »jag är en
fattig torpareson, som gifvit mig ut i verlden att söka mig någon
tjenst.» Då tog tåssan till orda: »du har väl inte lust att städja dig
hos mig? Jag behöfver nu en svenn som aldra bäst.» Pojken
samtyckte härtill, och sade att han gerna ville tjena henne. Tåssan
mälte: »var då välkommen! Om du är mig trogen, skall det blifva din
lycka.» De blefvo nu väl öfverens, och heren försäkrade att trohet
inte skulle fattas, allenast hans matmoder icke fordrade mera än han
mäktade uträtta.
Sedan detta var bestäldt, gingo heren och grodan ned i
trädgården, som låg utanför huset, och kommo till en stor buske, af
ett slag som pojken aldrig sett tillförene. Då sade grodan: »detta
skall blifva ditt göromål, att du skall skära en qvist af denna buske,
hvar dag sol är på himmelen. Du skall göra det så väl söndag som
måndag, så väl jula-dag, som midsommars-dag; men du må inte
skära flere qvistar, utan blott en enda.» Pojken lofvade i allo
efterkomma hennes begäran. Tåssan förde honom nu till en
kammare i högan loft, och sade: »här skall du framdeles bo och
vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du vill
äta. Denna säng skall vara bäddad, när dig lyster hvila, och du eger i
allt din goda frihet. Var allenast trogen i det som dig åligger.» Så
samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men pojken
tog sin knif, gick ned i trädgården, och skar en qvist af busken; och
så var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma
sätt; likaledes den tredje, och så allt framgent, hela året om. Han
hade nu goda dagar uppå kungs-gården, och egde öfverflöd på allt
som han kunde önska sig; men likväl gjordes tiden honom lång, ty
dag gick och dag kom, och aldrig hvarken såg eller hörde han någon
menniska.
När nu året var till ända, och heren skurit den sista qvisten af
busken, kom den lilla grodan hoppandes till honom, tackade för hans
trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken svarade,
att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna vara nöjd med
hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då tog grodan till orda:
»nog vet jag hvad lön du helst önskar. Dina bröder äro ute att tjena
sig dukar, till att breda på eder faders bord om jul-afton. Här vill jag
gifva dig en duk, hvars make de näppeligen lära finna, om de ock
leta genom tolf konunga-riken.» Med dessa ord gaf hon svennen ett
bords-kläde; men klädet var hvitare än en snö, och dertill så grannt,
att aldrig någon har sett dess like. Då blef pojken öfvermåttan glad,
tackade med många höfviska ord för gåfvan, tog så farväl af sin
matmoder, och gjorde sig redo att med stor hjertans fröjd återvända
hem till sin fader.
Heren begynte nu sin färd, och vandrade hela dagen igenom utan
att möta någon. När det så blef serla om aftonen, fick han se ett
ljus, och gick ditåt, för att finna husa-vara öfver natten. Han
igenkände nu samma herberge, hvarest han skiljts ifrån sina bröder,
och vid han kom fram, se, då sutto torpare-svennerna derinne,
emellan skålar och krus, och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga.
Som nu heren icke länge kunde minnas någon oförrätt, blef han glad
att träffa sina bröder, och gick fram och helsade dem med stor
kärlek. Han tog derefter till orda, och frågade huru det gått dem
sedan de sist sågo hvarandra, och om de lyckats tjena sig någon
duk, att breda på sin faders jula-bord. Bröderna jakade härtill, och
sade att allt gått dem väl i händer. De togo så fram hvar sin duk;
men dukarne voro både slitna och söndriga. Då sade heren: »vänta,
skolen J få se på någonting helt annat.» Han bredde så ut duken
som han fått af grodan, och alla gästerna i herberget vände icke åter
att förundra sig öfver den granna väfnaden. Men torpare-svennerna
kunde illa lida, att deras yngre bror egde en slik kostbarhet. De togo
derföre med våld ifrån honom den fagra duken, och gåfvo sina
gamla bords-kläden i stället. Derefter vandrade alla tre bröderna
hem till sin fader. Men när jul-qvällen kom, och svennerna bredde sin
duk på bordet, blef gubben högligen glad, och kunde inte nog prisa
deras lycka. Torpare-svennerna begynte nu rosa sig sjelfva, och
ordade vidt och bredt om alla stora ting som de utfört. Men den lille
minste heren var tystlåten och talade föga. Han blef också hvarken
hörd eller trodd, ehvad han måtte förtälja.
Sedan de trenne bröderna suttit hemma öfver julen, gingo de en
dag åter inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa sig
hustrur. Men gubben svarade som förut: »icke höfves att J sen eder
om efter giftermål, förrän J något vidare pröfvat eder lycka i verlden.
Det lyster mig se, hvem som kan tjena sig den fagraste dryckes-
bägaren, att sätta på bordet jul-afton.» Detta förslag likade bröderna
rätt väl, och de skulle så ut i verlden och pröfva på, hvem som
kunde tjena sig det fagraste dryckes-karet. Men vid afskedet gaf
gubben dem hvardera tre plåtar, och sade att det skulle vara som en
tärepenning, intill dess de kunde skaffa sig tjenst.
När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån
hemmet, gick den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof,
att äfven få ge sig ut i verlden och fresta sin lycka. Gubben ville inte
lydas härtill, utan svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det
är någon som vill ha dig i tjenst. Det är bättre du sitter och gräfver i
spisel-grufvan, der har du din rätta plats.» Men pojken var mycket
enträgen, och sade: »Far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru
lyckan vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är
liten och ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte
han vid sig sjelf: »ja det kan vara så godt att bli af med honom för
någon tid. Han kommer väl igen innan skogen står i löfve.» Heren
fick så orlof att följa sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre plåtar,
som en tärepenning under resan.
Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela
dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de fram till öl-
stugan som låg invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara
vandringsmän och andra gäster. Då satte sig de begge äldsta
bröderna ned, och åto, och drucko, och dobblade, och gjorde sig
lustiga på allt vis; men den minste pojken kröp undan i ett hörn för
sig sjelf, och ville inte vara med i laget. När så bröderna hade gjort
af med alla sina penningar, lade de råd samman, huru de skulle
fortsätta sitt lustiga lefverne ännu en stund. I sådan akt gingo de
bort till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre
plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att laga sig hem,
ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran.
Då togo bröderna honom fatt, annammade hans penningar, och
jagade honom med hugg och slag ut ur herberget. Derefter satte de
sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som tillförene. Men
den stackars pojken flydde ut i kolande mörkret, och visste icke
hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills han icke
orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät
bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.
Bittida om morgonen, innan hanen gol, vaknade heren upp ur sin
sömn, och begynte åter färdas öfver berg och dalar. När han så hade
vankat både länge och väl, fann han slutligen en grön stig, och den
gröna stigen ledde fram till gården som jag tillförene omtalat. Vid
heren nu kände igen kungs-gården, blef han öfvermåttan glad, och
besinnade sig icke länge, utan gick dristeligen in och staddes för sin
gamla matmoder, der hon satt i högsätet. När så grodan blef honom
varse, svarade hon vänligt på hans helsning, och sporde efter hans
ärende. Heren tog till orda: »jag har kommit hit för att bjuda dig min
tjenst, om du behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till
mig! ty jag behöfver nu en svenn som aldra bäst. Om du vill tjena
mig troget, skall din lön icke blifva ringa.» Heren försäkrade att
trohet inte skulle fattas, om hon eljest icke fordrade mer än han var i
stånd till. Grodan tog så fram en bundt »efsingar» (korta trådar),
räckte dem åt ungersvennen, och sade: »detta skall blifva ditt
göromål, att du skall knyta en tråd om hvarje qvist af busken, som
du skar i fjol. Men du skall knyta en efsing för hvar dag sol är på
himmelen, och du skall göra det så väl söndag, som måndag, så väl
jula-dag som midsommars-dag. Men du må inte knyta flere trådar,
utan blott en enda.» Heren lofvade i allo göra som hon hade befallt.
Derefter förde grodan honom till en kammare i högan loft, och sade:
»här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid
finna mat och dryck, när du vill äta, denna säng skall vara bäddad,
när dig lyster hvila, och du eger i allo din goda frihet. Var blott
trogen i det dig åligger.» Så samtaladt skiljdes de åt, och grodan
hoppade sina färde. Men pojken tog en efsing, gick neder i
trädgården och band om en af de qvistar han skurit året tillförene,
och dermed var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han
på samma sätt, likaledes den tredje, och så allt framgent hela året
om. Han lefde nu i allsköns maklighet och öfverflöd; men tiden
gjordes honom lång, ty dagarne spunnos den ena lik den andra,
utan att han såg eller hörde någon lefvande varelse.
 När nu året var till ända, och heren bundit den sista efsingen om
den sista qvisten, kom den lilla grodan åter hoppandes till honom,
tackade för hans trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade
sig. Pojken svarade, att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville
gerna nöja sig med hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då
sade grodan: »väl vet jag hvad lön du önskar dig som aldrahelst.
Dina bröder äro borta och tjena sig dryckes-bägare, till att ställa på
eder faders bord om jul-afton. Men här vill jag gifva dig en bägare,
och lära de näppeligen få dess make.» Med dessa ord gaf hon
svennen ett dryckes-kar; men bägaren var af lödigt silfver, och
förgyld utan och innan; tretton mästare hade derpå satt sina
mästare-stämplar, och arbetet var så konstigt, att dess like icke stod
att finna, om man ock sökte öfver tolf konunga-riken. Heren tackade
för den kostliga gåfvan, såsom den väl kunde vara värd. Derefter tog
han ett höfviskt afsked ifrån sin matmoder, och lagade sig med stor
hjertans fröjd att återvända till hemmet.
Han vandrade så hela dagen i ända, och kom serla om aftonen till
öl-stugan, hvarom jag tillförene berättat. Nu hade heren visserligen
aktat gå förbi; men der föllo strida elfver, så han kunde inte komma
någon annan väg, och dertill tarfvade han väl se sig om efter
husavara öfver natten. Vid han så trädde in i herberget, se, då sutto
torpare-svennerna derinne, emellan skål och vägg, likasom när han
sist skiljdes ifrån dem. Som nu heren inte länge kunde minnas någon
oförrätt, blef han väl tillfreds att träffa sina bröder, och gick fram,
och helsade dem med stor kärlek. Derefter begynte han spörja, huru
det gått dem efter deras skiljsmessa, och om de lyckats tjena sig
någon dryckes-bägare att ställa på sin faders jula-bord. Svennerna
jakade härtill, och sade att allt gått dem väl i händer. De visade nu
hvar sitt dryckes-kar; men karen voro både gamla och ringa på allt
sätt. Då sade heren: »vänta! skolen J se på någonting annat.» Han
tog så fram sin dryckes-bägare, som han fått af den lilla grodan; och
lärer ingen undra, om alla gästerna i öl-stugan tyckte den vara ett
mäkta kostligt stycke. Men torpare-sönerna kunde illa lida, att deras
broder egde en slik dyrbarhet, utan sade: »icke sömmar sig att du,
din krafling! har en sådan klenod. Den skall du ge åt oss, som äro
både äldre och bättre än dig.» Dermed togo de ifrån heren hans
sköna bägare, och gåfvo deras ringa dryckes-kar i stället. Emedan
pojken nu väl förstod »att det inte är godt draga hank med den
starke», måste han låta sig nöja som det var. Bröderna vandrade så
hem till sin fader, och man kan väl veta hvad glädje der blef, när
gubben såg den kostliga dryckes-bägaren på sitt jula-bord. De begge
äldsta svennerna fingo nu ordet, och begynte rosa sig sjelfva och
sina storverk. Men den lille minste heren var sorgsen, och ordade
föga. Det var också inte lönt annat, för han blef hvarken hörd eller
trodd när han sade något.
Sedan de tre bröderna suttit hos torparen öfver julen, gingo de
begge äldste en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort
och fästa sig hustrur. Gubben samtyckte gerna härtill, för han tyckte
att hans söner voro både vuxna och väl försökta i allting. Han sade:
»mig lyster mycket få se, hvem som förer den fagraste bruden till
by’s, när det kommer till jul-afton.» Sådant tal likade bröderna
öfvermåttan väl, och de lofvade hvar för sig göra sitt bästa. De skulle
så ut i verlden och försöka, hvem som kunde tjena sig den fagraste
bruden. Men vid afskedet gaf gubben dem hvardera tre plåtar, som
en tärepenning under resan.
När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån
hemmet, gick den lille minste heren till sin fader, och beddes orlof
att följa sina bröder åt. Gubben ville inte gerna lydas härtill, utan
sade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det är någon som vill
hafva dig till fästeman. Det är bättre du sitter hemma och gräfver i
spisel-grufvan. Der har du din rätta plats.» Men pojken lät inte
afskräcka sig, utan sade: »far! låten mig följa med. Ingen kan veta
huru lyckan vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock
jag är liten och ringare än mina bröder.» Huru svennen nu lade sina
ord, tänkte gubben till sist: »ja, det kan vara så godt att bli af med
honom på någon tid. Han kommer väl igen när nöden tränger.»
Heren fick nu orlof att följa sina bröder, och erhöll vid afskedet tre
plåtar af sin fader, såsom kost-penning, intill dess han kunde skaffa
sig någon tjenst.
 Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela
dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de åter fram till
öl-stugan som låg invid vägen, och i herberget voro samlade en stor
skara vandrings-män och andra gäster. Då begynte de begge äldste
bröderna ånyo sitt lustiga lefverne, och åto, och drucko, och
dobblade; men den yngste pojken satt för sig sjelf i ett hörn, och
ville inte vara med i laget. När så bröderna hade förtärt alla sina
penningar, lade de råd samman, huru de skulle få medel att roa sig
ännu en stund. I sådan akt gingo de bort till sin yngste broder, och
sade att han skulle ge dem sina tre plåtar, han kunde ändock inte
göra något bättre än att laga sig hem, ju förr desto helldre. Men
heren ville icke efterkomma deras begäran, såsom inte lärer synas
underligt. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans
penningar, och drefvo honom sjelf med hugg och slag ut ur
herberget. Så bestäldt, satte de sig ned, och åto, och drucko, och
välplägade sig som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i
skogen, och tänkte inte uppå hvart vägen bar, allenast den förde
honom bort ifrån hans bröder. Han vandrade nu många villa stigar,
tills han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och
grät bitterligen, ända tills han somnade af trötthet.
Arla om morgonen, innan upprunnen sol, vaknade heren ur sin
sömn, och begynte åter sin färd öfver berg och dalar. När han så
vandrat en stund, rann honom i hugen, att det bästa som nu kunde
hända, vore om han kom till kungsgården, der han haft allting så
godt. Knappast hade han tänkt denna tanke, förrän han åter stod
uppå den gröna stigen, och när han så färdats ett stycke, låg kungs-
gården midt framför honom. Nu vardt svennen öfvermåttan glad,
och besinnade sig inte länge, utan gick dristeligen in i den fagra
salen, der hans matmoder plägade sitta. När så grodan blef honom
varse, undfick hon honom vänligt, och sporde efter hans ärende.
Svennen genmälte: »jag är kommen för att bjuda dig min tjenst, om
du eljest behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till mig,
ty jag behöfver en svenn, som aldrabäst. Om du tjenar mig troget,
skall din lön blifva större än du nu kan tänka.» Heren försäkrade att
trohet inte skulle fattas, om hon allenast icke fordrade mer än han
mäktade fullgöra. Då tog grodan till orda: »din tjenst skall icke blifva
tung eller mödosam. Det skall blifva ditt göromål, att du skall bära
upp qvistarne, som du tillförene skurit och bundit, och lägga dem
samman till ett bål på gården. Men du skall bära en qvist för hvar
dag sol är på himmelen, och du skall göra det så väl Onsdag som
Thorsdag, så väl jula-dag som midsommars-dag, och du må inte
bära upp flera qvistar tillika, utan blott en enda. När så året är om,
och du burit upp den sista qvisten, skall du tända eld på ris-högen,
och gå in i din kammare för någon stund. Gack sedan ned, och
kringsopa bålet väl, att alla qvistarne brinna upp. Om du då märker
något i elden, skall du taga det ut, och frälsa det.» Heren lofvade
noga efterkomma sin matmoders begäran i allt detta. Derefter förde
grodan honom upp i högan loft, till en liten kammare, och sade:
»här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid
finna mat och dryck, när du vill äta; denna säng skall alltid vara
bäddad och redo, när dig lyster hvila; och du eger i allt din goda
frihet. Var allenast trogen i hvad dig är tillsagdt!» Efter detta samtal
skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men svennen gick
neder i trädgården, hemtade en qvist som han tillförene afskurit och
bundit, bar den upp på tomten der han aktade tillreda bålet, och
dermed var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på
samma sätt, likaledes den tredje, och så allt framgent hela året om.
Heren hade nu goda dagar på kungs-gården, trifdes väl, och skjöt
upp till en rank ungersvenn. Men mycket ensligt syntes der honom
vara, ty han hvarken såg eller hörde någon menniska; och det lekte
honom ofta i hugen, att hans bröder skulle komma hem med
fästemöar, me’ns han icke hade någon.
När så året skridit rundt om, och heren burit upp den sista
qvisten, och lagt honom vid de öfriga, gjorde han som grodan hade
sagt, tände eld på ris-högen, och tillredde ett stort bål. Derefter gick
han bort för någon stund, kom så tillbaka, och kring-sopade platsen
å alla sidor, att qvistarne, stora och små, brunno till aska. Vid han nu
sysslade som aldrabäst, se, då rann der upp midt i elden en
underskön jungfru; hon var hvitare än en snö, och hennes hår var så
fagert, att det breddes ned till fötterna som en kappa. Vid svennen
blef varse den fagra jungfrun, sprang han hastigt till, och ryckte
henne ut ur elds-lågan. Men den unga mön föll honom i famn med
stor hjertans fröjd, och tackade att han frälst henne. Hon var nu den
vänaste och rikaste konunga-dotter i hela vida verlden, och hade
blifvit »förgjord» af en trollpacka, som skapat henne till en stygg
groda.
I samma stund blef der lif och rörelse i hela huset, och kungs-
gården fylldes af hofmän, och riddare, och förnäma jungfrur, som
likaledes varit förtrollade. Alla gingo nu fram, den ena efter den
andra, och hyllade sin drottning, samt den raske ungersvennen som
hade frälst dem. Men konunga-dottern ville inte förlora tiden, utan
lät genast spänna hästar för sin förgyllande karm, och lagade sig i
ordning att resa bort. Hon lät derefter kläda torpare-sonen i silke och
kostligt skarlakan, försåg honom med vapen och annan utrustning,
som det kunnat höfvas en furste-son, och så var den fattige heren
med ens förvandlad till den yppersta stolts ungersvenn, som
någonsin band svärd vid sida. När nu allt var i ordning för resan, tog
konunga-dottern till orda: »jag kan väl veta, att din hug leker bort till
dina bröder, som äro stadde på väg emot hemmet för att visa sina
fästemöar. Vi vilja derföre resa till din fader, att han äfven må se
hvad fästemö du tjenat dig.» Svennen var vid allt detta så till mods,
som hade han fallit ned ifrån skyarne; men der var ingen tid att
besinna sig, han steg derföre genast upp i den gyllene karmen, och
nu foro de med mycken ära och stort följe, att helsa på den gamle
torparen i hans koja.
När de så färdats en stund, kommo de till öl-stugan, som låg vid
vägen. Då kände ungersvennen en stor lust att erfara om hans
bröder, efter gammal vana, ännu höllo till derinne. Han lät derföre
hålla med sin karm, och trädde in i herberget. Vid han nu öppnade
dörren, blef han varse torpare-sönerna, der de sutto emellan skål
och vägg, och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga. Men bröderna
hade med sig hvar sin fästemö, af sådan art som man väl kan gissa.
Det är sagdt om deras skepnad, att de voro smala och smärta till
vext, såsom »kölfve-kubbar» (träd-stockar), hvitletta, som
»badstugu-väggar», trind-lagda, som »unga svin», och gula i munn-
giporna, som »sval-ungar». När svennen hade sett allt detta, gick
han skyndsamt bort, utan att någon känt igen honom. Derefter steg
han upp till sin brud i den gyllene karmen, och for vägen fram med
allt sitt följe. Men gästerna i öl-stugan undrade mycket, hvad det var
för en båld konunga-son, som nyss dragit der förbi.
Ungersvennen och hans fagra brud foro nu bort till torparens
stuga, och kommo fram när det redan var serla om aftonen. De
gingo så in, och beddes få låna hus öfver natten. Torparen svarade
som sanningen var, att han väntade hem sina tre söner och deras
fästemöar; dertill hade han inte annat än en ringa koja, som illa
passade till herberge åt så förnämt folk. Men konunga-dottern sade
att hon ville råda härutinnan, och torparen kunde icke neka till
hennes begäran. Prinsessan lät nu tillreda ett ståtligt jula-gille, och
skickade sina små-svenner ut i bygden, att bjuda gäster både när
och fjerran. När det så lidit på qvällen, och gästabudet var redo,
kommo torparens begge äldsta söner, dragande med sina fästemöar,
och lärer ingen undra att gubben icke synnerligen gladdes åt sina
son-hustrur. Vid de nu sutto till bords, sporde konunga-dottern,
hvadan torparen erhållit så grann en duk, och så fager en dryckes-
bägare. »Jo», sade gubben, »mina begge äldsta söner ha varit ute,
och fått dem i lön för sin tjenst.» Då tog prinsessan till orda: »nej,
dina äldsta söner hafva ingalunda tjenat sig hvarken den ena eller
den andra. Men vill du veta sanningen, så har din yngste son gjort
det, och här ser du maken till både duk och bägare.» Med
detsamma steg ungersvennen upp ifrån bordet, föll sin fader i famn,
och alla kunde nu se, att den främmande prinsen icke var någon
annan än torparens yngste son, den lille heren, som tillförene var så
ringa aktad af sina fränder. När så gubben kände igen sin son, och
tillika fick höra huru allt hade timat, blef han storligen förundrad, och
ville knappast tro sina egna ögon. Men de begge torpare-sönerna
fingo stå med skam och nesa inför sin fader och allt gilles-folket, och
deras otro och falskhet blef sedan till en hörsägen i hela bygden
deromkring.
Ungersvennen och den väna prinsessan läto nu dricka sitt bröllopp
med stor lust och gamman, och der blef ett jula-gille, så ingen sett
maken i manna-minne. Men när julen var förbi, drogo bruden och
brudgummen hem till sitt land igen, och togo den gamle torparen
med sig. Och ungersvennen vardt konung öfver hela riket, och lefde
med sin fagra drottning i all god sämja och kärlek. Der bygga de och
bo ännu i denna dag.
 16.
Prinsessan i Jord-kulan.
Ifrån S. Småland.

En liknande Folk-saga förekommer hos Danskarne. — Se

Molbeck, U d v a l g t e E v e n t y r o g F o r t æ l l i n g e r, Kjøbenhavn
1843, ss. 88-92, »Pigen i Museskindspelsen.»

Det var en gång i gamla, gamla dagar en konung, som hade en

enda dotter. Den unga prinsessan var blid till sinnes, och fager till
åsyn, så hon vann allas hjertan som sågo henne. När hon nu blifvit
vuxen, voro der många prinsar och ungersvenner, som
eftersträfvade hennes hand och kärlek, och ibland dem var en båld
konunga-son ifrån ett annat rike. Han samtalade ofta med den väna
mön, och de unga tu sämjades så, att de gerna ville ega hvarandra.
Medan detta var å bane, hände sig att der brast ut örlig, och
fienden föll in i landet med en stor krigshär. Såsom nu konungen
icke hade makt att stå honom emot, lät han bygga en jord-kula midt
i mörka skogen, för att der gömma sin dotter undan krigets
farligheter. Han försåg henne ymnigt med lifs-medel, och gaf henne
till sällskap en tärna, samt en hund och en hane, som åt dem skulle
skilja dygnets skiften. Derefter lagade konungen sig till strids, och
den unge prinsen gjorde sig redo att följa honom. Men när konunga-
barnen skulle skiljas åt, kände de en stor hjertans sorg å begge
sidor, och samtalade länge med hvarandra. Prinsessan tog till orda:
»min hug säger mig att vi icke snart månde åter råkas; derföre vill
jag bedas en bön, som du icke får afslå. Du skall lofva, att aldrig
gifta dig med någon, som icke kan tvätta fläckarne ur detta hand-
kläde, och väfva denna gull-väf till ända.» Vid dessa ord räckte hon
sin fästeman ett arme-linn, och en väf, som var konstigt virkad med
guld och silke. Prinsen tog hand-klädet och gull-väfven, och sade att
han aldrig skulle glömma sin kärestas ord. Dermed skiljdes de ifrån
hvarandra. Konunga-dottern sattes i jord-kulan; men prinsen och
den gamle konungen drogo bort, för att värja landet emot fienden.
När nu härarne möttes, blef der ett häftigt slag. Men lyckan var
konungen emot, så han föll i striden med stor berömmelse; och den
unge prinsen måste utan seger vända hem till sitt eget rike. Derefter
for fienden fram öfver hela bygden, med sköfling och man-dråp,
brände upp kungs-gården, och härjade vida omkring. Slutligen drog
han sina färde, och var landet då föga bättre än en ödemark. Men
ingen visste hvad som blifvit af konunga-dottern, om hon var död,
eller fallit i fiendens hand.
Emedlertid sutto prinsessan och hennes tärna i jord-kulan, och
sömmade gull på knä, me’ns de väntade att konungen skulle komma
hem igen. Men dag gick in, och dag gick ut, och ändock kom han
icke tillbaka, för att fria dem ur deras fångenskap. Det led så sju
runda år. Då voro lifs-medlen till ända, så jungfrurna icke hade något
att lefva af, utan blefvo tvungna att slagta sin hane; men ifrån den
dagen visste de icke hvad tiden skred, och så tycktes dem deras lott
vara tyngre än förut. Kort derefter dog tärnan af sorg och hunger,
och nu var konunga-dottern alldeles ensam i den mörka jord-kulan.
Då visste hon icke hvad hon skulle taga sig före i sin stora nöd.
Omsider grep hon till en knif, och begynte rifva i taket utan uppehåll,
både arla och serla. Huru hon nu bar sig åt, lyckades det henne till
sluts att göra en öppning i stock-verket; och hon kom så på tredje
dagen ut ur jord-kulan, hvarest hon suttit så länge.
Konunga-dottern klädde sig derefter i tärnans drägt, lockade sin
hund, och begynte vandra genom ödemarken. När hon så färdats
både länge och väl, utan att träffa någon, märkte hon en rök som
steg upp emellan träden, och kom nu omsider till en gammal man,
som brände kol i skogen. Prinsessan gick fram till kolaren, beddes
litet mat, och sade att hon ville gerna bistå honom vid hans arbete.
Mannen gaf henne så en beta bröd, och hon halp honom att bränna
kol. Medan de nu talades vid, sporde den unga mön efter tidningar,
hvad nytt som timat i landet. Då förtäljde gubben om konungens
död, och allt annat som tilldragit sig under de sista åren. Men
konunga-dottern blef öfvermåttan bedröfvad, och det rann henne i
hugen, huru »den har få vänner, som räknar många gröna grafvar.»
När det så lidit någon tid, och kolen voro brända, sade gubben att
han icke vidare behöfde någon hjelp, utan rådde prinsessan söka
tjenst uppå kungs-gården, helst som han väl kunde se, att hon icke
var van vid tungt arbete. Konunga-dottern begynte nu åter sin
vandring, och intet är förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till
en stor sjö. Då visste hon icke huru hon skulle fara öfver vattnet,
utan satte sig ned på stranden, och var mycket bedröfvad. Men i
detsamma kom der en stor ulf löpandes ur skogen. Ulfven qvad:

»Gif mig din hund,

skall du komma öfver våg och grund.»

Nu blef konunga-dottern illa vid, men hon dristade icke neka till
ulfvens begäran, utan gaf honom hunden. När så ulfven ätit sig
mätt, tog han till orda:

»Sätt dig på min rygg,

skall du fara tröster och trygg.»

Genast satte sig prinsessan uppå hans rygg, och så bar han henne
öfver sjön till andra landet. Men på stranden var en fager kungsgård,
och öfver kungsgården rådde konunga-sonen, han som i unga dagar
lofvat prinsessan sin tro och ära.
Nu bör förtäljas, att medan prinsessan satt i jord-kulan, hade
konungen dött, och prinsen blifvit herre öfver landet efter sin fader.
När så åren skredo fram, bådo konungens män att han skulle se sig
om efter en drottning; men han ville inte lyssna till deras råd, ty han
tänkte alltjemnt uppå den fagra mön, som han trolofvat i sin
ungdom. Der gingo så sju runda år förbi, utan att någon hört eller
förnummit det aldraminsta om den väna konunga-dottern. Då kunde
konungen icke längre tänka att hon var vid lif; han rådslog derföre
med sina män, och lät utgå ett påbud, att den skulle blifva hans
drottning, som kunde fullborda prinsessans gull-väf och tvätta
fläckarne ur hennes hand-kläde. När detta blef spordt öfver
länderna, kommo jungfrur och mör ifrån både östan och vestan, ty
de ville gerna ega den unge konungen; likväl var ingen så snäll, att
hon kunde fullgöra hans vilkor. Men just i de dagarne var der
kommen en förnäm jungfru, som likaledes ville pröfva sin lycka. Till
henne gick prinsessan, kallade sig Åsa, och beddes erhålla tjenst.
Hon blef så antagen till tärna hos den främmande jungfrun; men der
var ingen uppå kungs-gården, som kände, hvem hon rätteligen var.
Prinsessans matmoder skulle nu fullborda konungens väf; men det
gick henne som det gått de andra, hon förmådde inte reda den
konstiga väfnaden. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste
inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon
var ute, att den förklädda prinsessan satte sig vid virke-stolen, och
väfde ett långt stycke. När så jungfrun kom igen, och märkte att
väfven skridit framåt, blef hon väl tillfreds, och undrade hvem som
hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var,
men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun
öfvermåttan glad, och satte prinsessan att virka på väfven; men
ingen visste att det var tärnan, som virkade i sin matmoders ställe.
Der gick nu ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den
främmande jungfrun väfde på den konstiga väfven. Då blef mycket
taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-
stugan, för att se huru det led med profvet. Men när konungen kom
in, stod väfven alltid stilla, och ingen arbetade på virke-stolen. Detta
föll konungen sällsamt före, och han sporde den främmande
jungfrun, hvi hon aldrig väfde när han var derinne. Jungfrun
undskyllade sig, och svarade med list: »Herre! jag är alltför blyg att
kunna arbeta, me’ns du ser uppå.» Konungen lät sig nöja med detta
svar, och det stod så icke långt om länge, förr än väfven var färdig.
Den främmande jungfrun skulle derefter tvätta fläckarne ur
prinsessans arme-linn; men det gick henne som det gått de andra,
ju mer hon tvådde, dess mörkare blef klädet. Häröfver bar jungfrun
en stor harm, och visste inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände
sig en dag, me’ns hon var ute, att den förklädda prinsessan satte sig
ned att två hand-klädet, och som hon lade hand dervid, blef fläcken
genast mindre. När så jungfrun kom tillbaka, och märkte hvad som
händt, blef hon väl tillfreds, och sporde hvem som hulpit henne.
Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste
omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och
satte prinsessan att tvätta på hand-klädet; men ingen visste att det
var tärnan, som tvättade i sin matmoders ställe.
Der gick nu åter ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den
främmande jungfrun tvådde fläckarne ur klädet. Då blef mycket
taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-
stugan, för att se hvad det led med profvet. Men för hvar gång
konungen kom derin, stod arbetet alltid stilla, och ingen tvättade på
klädet. Detta föll honom sällsamt före, och han sporde hvi den
främmande jungfrun aldrig tvättade när han var inne. Jungfrun
undskyllade sig, och svarade med list: »Herre, Konung! icke kan jag
tvätta duken, när jag skall hafva röda guld-ringar på fingrarne.»
Konungen lät sig nöja med detta svar; och det stod så icke långt om
länge, förr än fläckarne voro tvättade bort ur prinsessans arme-linn.
Den främmande jungfrun hade så uppfyllt alla konungens vilkor.
När allt detta spordes, blef mycken glädje öfver land och rike, och
der skedde stora tillrustningar för konungens bröllopp. Men på
sjelfva bröllopps-dagen blef bruden hastigt sjuk, så hon inte orkade
rida till kyrkan med den öfriga skaran. Som hon nu icke ville låta
någon veta orsaken till sin sjukdom, talade hon lönligen med sin
tärna, och bad henne rida brud i sitt ställe. Den unga prinsessan
jakade härtill: hon blef så höljd i brud-lin, smyckades med röda
ringar, och sattes på en fager gångare; men ingen visste att det var
tärnan, som red i sin matmoders ställe. Derefter gaf sig bröllopps-
skaran på väg, med stor ståt, och spel, och annan glädje, såsom sed
har varit i gamla dagar. Men prinsessan sörjde i lön, och hennes
hjerta var tungt, när hon så skulle fara rida brud för en annan, med
honom som i unga dagar vann hennes tro och kärlek.
Bröllopps-skaran färdades nu vägen fram; bruden satt på sin
gångare med rödan gull-krona men blekan kind, och brudgummen
red henne aldra näst; ehuru han visst icke tänkte hvad hennes hjerta
månde sörja. När de så farit ett stycke, kommo de till en bro; men
det var spådt att bron skulle brista, om någon brud for deröfver, som
icke var af konungslig ätt. Då qvad prinsessan:

»Ligg, ligg, du bro breda!

Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen. »Åh, ingenting,

så mycket», svarade bruden. »Jag talar med Åsa, m i n t ä r n a.»
De redo så åter ett stycke, och kommo till kungs-gården, hvarest
prinsessans fader hade bott. Men nu var gården bränd, och ogräs
växte upp ur grus-högen. Då qvad prinsessan:

»Här växer både tistel och törne,

der fordom legat guld i hörne.
Här ligger nu för fä och svin,
der förr jag tappat både mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter. Bruden

svarade: »åh, ingenting så mycket. Jag talar med Åsa, m i n
t ä r n a.»
Derefter foro de fram, och kommo till en fager lind. Då qvad
prinsessan:
 »Står du här, du gamla lind!
här har jag fästat guld-ringar med aldra-kärasten min.»

Konungen sporde ånyo: »hvad säger du, min trolofvade?» Men

bruden svarade som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott
med Åsa, m i n t ä r n a.»
Bröllopps-skaran drog nu vidare. Då kom ett dufvo-par flygande i
luften. Bruden qvad:

»Här flyger du med maken din,

I afton mister jag min.»

’Hvad säger du, min fästemö?’ frågade brudgummen, och lyssnade

till hennes ord. »Åh! ingenting så mycket», svarade bruden. »Jag
talte blott med Åsa, m i n t ä r n a.»
När de så ridit åter ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:

»Göken gal i tall;

Hemma ligger bruden och får barn i stall.»

’Hvad säger du, min käresta?’ sporde konungen. Prinsessan

genmälte, som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med
Åsa, m i n t ä r n a.»
Brud-skaran färdades nu fram, och kom i den mörka skogen,
hvarest jord-kulan låg. Me’ns de så foro, red konungen till sin unga
brud, och bad henne förtälja något äfventyr under vägen. Då
suckade prinsessan tungt, och qvad:
 »Sju år jag i jord-kulan satt,
Sagor och gåtor jag der förgat.
Ondt har mig händt,
Kol har jag brändt.
Ondt har jag lidit,
Ulfven har jag ridit.
I dag får jag fara brud
för min unga fru.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter, och blef
underlig till mods. Bruden svarade: »åh ingenting så mycket. Jag
talte blott med Åsa, m i n t ä r n a.»
De voro så framme vid kyrkan, der vigseln skulle ske. Då qvad
prinsessan:

»Här är jag döpt till Maria, R o s o c h S t j e r n a,

Nu får jag heta Åsa, m i n t ä r n a.»

Derefter tågade bröllopps-skaran in i kyrkan med stor ståt, efter

gammal sedvänja. Främst gingo pipo-lekare, och fidlare, och pukare,
och andra spele-män, så kommo brud-svennerna och hof-riddarne,
och sist bruden med sina små tärnor. De unga tu blefvo nu satte i
»brude-bänk», och vigseln försiggick med mycken högtidlighet,
såsom det kunde sömma ett konunga-par; men ingen visste annat
än det var den främmande jungfrun, som stod brud med konungen.
När så brud-messan var läsen, och konungen vexlat ringar med
prinsessan, tog han fram ett silfver-bälte, och spände om hennes lif;
men bältet hade en lås, så konstig och villosam, att ingen kunde
öppna den utom konungen sjelf. Derefter drog brud-skaran hem till
kungs-gården, och brölloppet dracks med lust, och lek, och dans,
och allsköns gamman. Men prinsessan skyndade in i jungfru-buren,
och bytte kläder med sin matmoder, så ingen skulle märka att det
var tärnan som ridit brud i jungfruns ställe.
Det led så på aftonen, och konungen satte sig att snacka med sin
unga brud, såsom ny-gift folk hafva för sed. Me’ns de nu glammade
med hvarandra, sporde konungen: »säg, min vän! hvad hvar det du
sade, när vi redo öfver bron? Mig lyster gerna veta det.» Då vardt
jungfrun blodröd i ansigtet, ty hon visste icke hvad hon skulle svara;
men hon fann sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill
spörja Åsa, m i n t ä r n a.» Bruden gick så bort till tärnan, och
sporde henne åt, hvad som blifvit taladt under vägen. Derefter
vände hon igen till brudgummen, och sade: »jo nu minnes jag, jag
qvad så här:

Ligg, ligg du bro breda!

Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvarför qvad du så?’ frågade konungen. Men bruden svarade inte,

utan teg.
När det så lidit en stund, sporde brudgummen ånyo: »säg, min
vän! hvad var det du sade, när vi kommo till den gamla kungs-
gården? Mig lyster gerna veta det.» Då blef jungfrun åter mycket
förlägen; men hon fann sig, och sade: »det har jag alldeles glömt;
men jag vill spörja Åsa, m i n t ä r n a.» Hon gick så bort till tärnan,
och sporde henne åt, hvad som blifvit taladt under vägen. Derefter
vände hon igen till sin brudgumme, och sade: »jo, nu minnes jag,
jag qvad så här:

Här växer både tistel och törne,

der fordom legat guld i hörne.
Här ligger nu för fä och svin,
der förr jag tappat både mjöd och vin.»
’Hvarföre sade du så?’ sporde konungen; men bruden svarade inte,
utan teg.
Det led nu en stund. Då sporde konungen åter: »säg, min vän!
hvad var det du sade, när vi redo förbi linden. Mig lyster gerna veta
det.» Men bruden kunde inte svara till hans spörsmål, utan skulle
fråga Åsa, s i n t ä r n a. Hon kom derefter tillbaka, och sade: »jo, nu
minnes jag. Jag sade så här:

Står du här du gamla lind!

Här har jag fästat ringar med aldrakärasten min.»

’Hvarföre sade du så?’ frågade brudgummen; men bruden svarade

inte.
Allt detta föll konungen mycket sällsamt före, och han vände icke
åter att spörja sin fästemö, hvad som blifvit taladt dem emellan
under hela vägen; men alltid måste jungfrun gå bort, och spörja
Åsa, s i n t ä r n a. — Det var nu serla om aftonen, och brudparet
skulle »sängledas.» Då sporde konungen: »säg min vän! hvar har du
bältet, som jag gaf dig när vi foro ifrån kyrkan?» ’Hvad för ett bälte?’
sade bruden, och vardt blek om kind. ’Det gaf jag åt Åsa, m i n
t ä r n a.’ Tärnan blef så efterskickad, och när hon kom fram, se, då
bar hon bältet om sitt lif, och låsen var så konstig, att ingen utom
konungen sjelf kunde öppna den. Nu märkte den främmande
jungfrun att hennes falskhet var röjd, hon gick derföre ut, och drog
förtörnad bort ifrån gården. Men konungen igenkände sin rätta brud,
och prinsessan förtäljde honom allt såsom det timat under de långa
år, som de varit skilda åt. Då blef stor lust och fröjd ibland gästerna,
och konungen tyckte att han nu blifvit väl lönad för alla sina sorger.
Derefter leddes brudparet i »bruda-hus», och små-svenner och
tärnor gingo framföre dem, och buro vax-ljus, såsom seden var hos
våra fäder. När så konungen och hans unga gemål gått till sängs,
började bröllopps-skaran sjunga den gamla visan:
 »Släck ljuset i kronan,
Tag bruden i famn.»

Och der var fröjd öfver både stad och land, att de begge kommit
samman, som så länge älskat hvarandra. Sedan var jag inte med
längre.

Anmärkningar.
1. En annan uppteckning ifrån S . S m å l a n d förtäljer, att det var
en konunga-son som friade till en prinsessa; men konungen, hennes
fader, satte sig emot deras älskog, och gömde sin dotter i en jord-
kula. Då samlade prinsen en här, drog in i konungens land, och
aktade taga sin käresta med våld. När han så icke kunde finna
henne, brände han hela kungsgården, och tog allenast undan
prinsessans virke-stol. Dertill gjorde han ett löfte, att ingen skulle bli
hans drottning, utan hon kunde fullborda väfven, som konunga-
dottern hade påbegynt.
Sedan prinsessan och hennes tärna suttit sju runda år i jord-kulan,
voro deras lifs-medel till ända. Då sade konunga-dottern: »antingen
vill du dö för mig, eller skall jag dö för dig?» Tärnan svarade: ’jag vill
gerna dö för eder.’ När så prinsessan inte hade någonting mer att
lefva af, begynte hon rifva i taket, tills hon på tredje dygnet kom ut
ur jord-kulan. I skogen träffade hon några kolare som visade henne
vägen åt kungs-gården. Vid hon nu kom till sjö-stranden, stod der en
björn. Han qvad:

»Om du inte nämner mitt namn,

skall du få sitta på min bak, och jag förer dig fram.»

Prinsessan for så öfver sundet, fick tjenst på kungs-gården, hos den

främmande jungfrun, och halp henne att virka sin brud-klädning på
virke-stolen, såsom konunga-sonen hade begärt.
Den främmande jungfrun skulle nu gifta sig med prinsen. Men när
bröllopps-dagen var inne, blef hon hastigt sjuk, och sände tärnan att
rida brud i sitt ställe. Prinsessan for så till kyrkan med konunga-
sonen, och kom under vägen till en bro. Då qvad hon:

»här rida två ädela konunga-barn

öfver bro, bro breda.»

’Hvad säger du, mitt hjerta?’ sporde prinsen. Konunga-dottern

svarade: »åh ingenting så mycket.»
Längre fram kommo de förbi jord-kulan, der prinsessan suttit
fången. Då suckade hon tungt, och qvad:

»Hå! Hå!
Sju år jag i jord-kulan satt.
Ondt har mig händt,
kol har jag bränt.
Ondt har jag lidit,
björnens bak har jag ridit.»

’Hvad säger du mitt hjerta lilla?’ sporde prinsen åter. Konunga-

dottern svarade: »åh! ingenting så mycket.»
Vidare fingo de se tvänne foglar, som flögo förbi. Då suckade
prinsessan, och qvad:

»Hå! Hå!
Här flyger du med maken din,
I afton mister jag min.»
 När de nu kommit till kyrkan, tog prinsen fram ett par handskar
och ett gull-äpple, gaf dem åt sin unga brud, och tog hennes löfte,
det hon ej skulle lemna dem ifrån sig, utom endast till honom.
Bröllopps-skaran for derefter hem, och den främmande jungfrun
trädde i prinsessans ställe. Men om qvällen frågade brudgummen
efter handskarne och gull-äpplet, som han gifvit henne. Då sprang
tärnan bakom sin matmoders rygg, och räckte fram smyckena. Men
konungen märkte hennes list, fattade handen som höll gull-äpplet,
och sade: »dig, och ingen annan, vill jag hafva till min drottning.»
Nu förtäljde konunga-dottern hvem hon var; men den främmande
jungfrun fick vända hem till sitt igen.
2. En tredje öfverlemning ifrån S . S m å l a n d, förtäljer om en
prinsessa, vid namn Klara, som af sin elaka styfmoder sattes i
berget; men slutligen frälstes af en ulf, som bar henne ut igenom en
klyfta.
Efter långa vandringar i skogen, anlände konunga-dottern omsider
till en kolare, och halp honom vid hans arbete. Men för hvarje gång
prinsessan blef smetig om händerna, ville hon genast tvätta sig, och
mannen kunde deraf väl finna, att hon icke var van vid slikt göromål.
Han skickade henne derföre hem till sin hustru, att tvätta byk. Men
det gick sammaledes. Då visade kolaren henne vägen till kungs-
gården, hvarest hon fick tjenst som tärna hos sin half-syster, och för
henne sömmade skjortan och tvättade hand-klädet. När så
prinsessan skulle stiga till häst, att rida brud för sin matmoder, qvad
hon:

»Stå, fåle grå!

dig skall ett konunga-barn rida uppå.»

Då sporde konungen: ’hvad säger du, min vän?’ Bruden svarade:

»jo, jag talar till min häst, me’ns jag fördrifver tiden.»
När brud-stassen farit ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:
 »Göken gal i tallen.
Hemma är brud, och föder barn i stallen.»

’Hvad säger du, min vän?’ sporde konungen åter. Prinsessan

svarade: »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
De foro så vägen fram, och kommo till kungs-gården, som var
bränd och öde. Då qvad prinsessan:

»Här gå nu både får och svin,

Här som jag fordom tappade mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min vän?’ frågade konungen ytterligare. Prinsessan

svarade: »jo jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
Vidare kommo de till bron. Då sade konunga-dottern:

»Bro, bro, håll mig,

Liten Klara rider öfver dig.»

Slutligen voro de framme vid kyrkan. Då qvad prinsessan:

»Stå, fåle grå!

me’ns liten Klara stiger af.»

’Hvad säger du min vän?’ frågade konungen åter. Prinsessan

svarade, »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
När de så kommo hem ifrån kyrkan, klädde sig drottningens dotter
i bröllopps-kläder, och satte sig hos konungen att vara brud. Då
sporde brudgummen efter hvad som blifvit taladt under vägen; men
bruden kunde icke svara till hans spörsmål, utan skulle för hvarje
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

textbookfull.com